Under de senaste åren har såväl film som TV frambringat ett otal alster som begagnar sig av begreppen alternativa/multipla universum och parallella tidslinjer. En del väldigt intelligent och fängslande, men ganska mycket börjar onekligen kännas lite uttjatat. När man känner att man börjar bli mätt på fenomenet, kommer så en film som Everything Everywhere All at Once, och plötsligt känns det fräscht igen.
Begreppet multiversum tillhör de mer fantasieggande aspekterna av modern kosmologi. Det finns olika tankar runt detta, exempelvis den som beskrivs av, bland andra, Max Tegmark. I en oändlig intighet har Big Bang skapat vårt universum. I en oändlig intighet kan ett oändligt antal Big Bang skapa ett oändligt antal universa. Med ett oändligt antal universa, finns ett oändligt antal varianter och utfall. Allt som över huvud taget kan inträffa, har alltså inträffat i något universum av alla dessa. I de flesta existerar varken jorden, mänskligheten eller jag. I ett universum är jag en gråsugga men i ett annat lever jag ett lyckligt familjeliv med Julianne Moore och våra åtta barn, vilket är trösterikt – speciellt i kontrast mot det ytterst störande alternativa universum där jag har en romantisk relation med Donald Trump.
En annan tolkning av begreppet är att i varje beslutssituation finns det alternativa val, där respektive val ger upphov till nya parallella tidslinjer, varav en är den där vi uppfattar att vi befinner oss, den som följer det val vi gjorde. Det är ungefär den tanken som ligger bakom filmen Sliding Doors från 1998. Everything Everywhere All at Once är en annan, mer vildvuxen variant på samma tema.
Regissörsduon Daniels, Dan Kwan och Daniel Scheinert, började med att regissera musikvideos. Jag vet egentligen inte vad som har hänt i den genren de senaste 30 åren, men efter branschens första trevande försök med musikvideos under 70-talet, utvecklades snart ett nytt filmspråk. Snabba korta klipp (inte på samma sätt som Godards hoppklipp), udda bildvinklar och -utsnitt samt en annan, inte sällan gräll, estetik är mina minnen av 80-talets musikvideos. Jag kan se ett utvecklingsspår som leder fram till nästan varje actionfilm jag sett de senaste decennierna. (Men då ska samtidigt påpekas att jag inte är någon stor action-aficionado.) I de flesta fall känner jag att klipptekniken bara är till för att skapa ett intryck av tempo och intensitet – vilket ofta lyckas – men vad jag (bland mycket annat) uppskattar med Daniels, är hur de i den här filmen lyckas förstärka själva berättelsen i de snabbaste klippen. Jag imponeras också av hur duon närmast omärkligt skildrar dåtid, nutid och skilda universa med hjälp av olika bildformat, objektiv och färgscheman.
Precis som i sin första spelfilm Swiss Army Man, har regissörerna även skrivit manuset. De har en intressant, något absurd humor som verkligen resonerar med min egen. Den första filmen handlar om en skeppsbruten Paul Dano som blir kompis med ett ilandflutet lik, spelat av Daniel Radcliffe. Under en mix av snäll Zombiefilm, kompisfilm och äventyrsfilm döljer sig en berättelse som egentligen handlar om ensamhet och förnekelse. Everything Everywhere All at Once är i grunden en film om relationer i en familj, utspelat i multiversum och med en hel del action. Båda filmerna är väldigt varma och väldigt roliga – inte roliga på ett sätt man gapskrattar åt, mer som ett långvarigt njutningsfullt leende med något enstaka hjärtligt skratt.
Rollbesättningen är helt perfekt i den här filmen. En nedsminkad Michelle Yeoh är fullständigt strålande som den föga glamorösa huvudpersonen Evelyn. Hennes något tafatte make Waymond spelas av Ke Huy Quan (mest känd som Short Round i Indiana Jones and the Temple of Doom). Den upproriska dottern Joy spelas av Stephanie Hsu, hennes flickvän Becky av Tallie Medel. Familjen kompletteras av James Hong som Evelyns knarriga pappa. En betydande roll, i samtliga universa, spelas Jamie Lee Curtis – i ”vårt” universum är hon skattmas. I alla andra universa får hon göra saker hon aldrig förväntat sig att få göra på film, hon beskriver det som att få pricka av punkt efter punkt på sin Bucket List.
Sammanfattningsvis, det kommer att bli spännande att följa regissörsduons fortsatta utveckling. Med Everything Everywhere All at Once inte bara visar de att Swiss Army Man inte var en enstaka fullträff, de tar ett kliv till.
Och en sista parentes… språkligt är jag kanske konservativ, men jag föredrar ändelsen -a som plural till -um. Nog om detta. Se filmen om du ännu inte har gjort det.
2022
140 min
