Livet efter college blev inte som Michael hade tänkt. När flickvännen Amy bröt upp och flyttade till New York, gick luften ur honom. Han försörjer sig på att köra nattskiftet på bussen som trafikerar campusområdet. Livet blir inte lättare av att Amy är på väg tillbaka till staden och har försökt få kontakt med Michael.
Efter en incident anställer bussbolaget en säkerhetsvakt till nattbussen. Pineapple, en gigantisk Samoan med tatuerat ansikte och rikligt med punkiga piercingar. En udda vänskap tar sin början.
Pinapple är inte bara stor rent fysiskt. Genom en gränslös personlighet och sin, äkta eller spelade, något burdusa livsvisdom kan han få folk att riva sina murar alternativt bryta sina personliga tabun. Han är katalysatorn som får Michael att, på gott och ont, gå utanför sin komfortzon och gradvis bryta sig ut ur det mentala fängelse han skapat åt sig själv. När filmen slutar vet vi inte hur det kommer att gå för honom, men vi vet att han är på väg mot en egen framtid.
Filmen klassas som en dramakomedi, vilket är en perfekt kategorisering. Drunk Bus är rolig med en humor som kanske inte yttrar sig i skratt, snarare i en feelgoodkänsla. Den väljer ingen av de tillgängliga enkla lösningarna, vilket hade förtagit en hel del av eftersmaken. Det räcker med att vi vet att Michael är på väg mot något annat.
Den regisserades av John Carducci och Brandon LaGanke. Den senares egna erfarenheter som ”Drunk bus driver” låg till grund för manus. Pineapple, som är filmens verkliga motor, spelades av den ”verklige” Pineapple Tangaroa. Charlie Tahan (från Ozark, som jag själv inte har sett) spelar Michael. Hans vänner Kat och Justin spelas av Kara Hayward (Suzy från Moonrise Kingdom) respektive Tonatiuh.
Jag tyckte verkligen om Drunk Bus och tvekar inte att rekommendera den. Men om man tycker att Ace Ventura, Baksmällan och Adam Sandler är det roligaste man kan se på film, tvivlar jag dock på att man kommer att uppskatta den här filmen.
2020
101 min
