Jacques Demys regidebut (bortsett från kortfilmer) och Anouk Aimées stora genombrott. Visserligen hade hon året innan haft en hyfsad roll i La Dolce Vita, men här tog det fart på riktigt. Filmen tillägnades Max Ophüls, troligen inte på grund av någon likhet med dennes Lola Montès. Vår Lola är visserligen lite aningslös ibland men kan inte likställas med Ophüls Lola. L är en romantiker som egentligen vill alla väl. OL verkar gå igenom livet utan att vare sig känna eller reflektera. Vår Lola är heller inte lika provokativt utmanande som Marlene Dietrichs Lola Lola i Der blaue Engel.
Jacques Demy var en något udda fågel i den nya franska vågen på sextiotalet. Till skillnad mot flera andra i vågen, vilka började som filmkritiker eller -teoretiker, hade han utbildat sig till filmmakare. Redan som ung pojke hade han köpt sin första filmkamera och lärt sig grunderna genom att göra stop motion-filmer med egentillverkade miniatyrscener och figurer. Efter två år vid ETPC (Ecole Technique de Photographie et de Cinématographie), ett par assistentuppdrag och ett antal kortfilmer, var han redo att uppfylla sin dröm att kunna göra en musical. Han berättade i en intervju att han fick möjlighet att göra Lola tack vare Jean-Luc Godard. Senare blev Demy kritiserad av denne för att inte göra tillräckligt politiska filmer. Min ödmjuka mening är att Godard själv, till slut, gick helt vilse i det politiska filmskapandet; t.ex. är Sympathy for the Devil rent outhärdlig så fort Godard rör sig utanför skivstudion. Nog om detta.
Demy fick loss pengar till produktionen, men inte tillräckligt för en musical. En enda sång, några korta rudimentära danssteg i svartvitt med en minimal medarbetarkader, så långt räckte det. Utan vare sig ljus- eller ljudutrustning skred han till verket, på plats i Nantes. Inspelningen tog fem veckor. När det gäller musiken, påbörjades med Lola ett såväl långvarigt som framgångsrikt samarbete med Michel Legrand. Regissören själv har, inte utan anledning, beskrivit filmen som en musical utan musik och dans. Karaktärerna, handlingen och dramaturgin hade med lätthet låtit sig lånas till musicalformatet. Därmed vill jag inte säga att filmen för den sakens skull är lättviktig. Till skillnad mot många musicals – främst då amerikanska – utspelas filmen i en inte alltför tillrättalagd eller anpassad verklighet.
Lola är en ensamstående mamma, hon försörjer sig som dansare. Döpt Cécile, har hon tagit Lola som artistnamn. Hon arbetar på en klubb dit framför allt matroser (Nantes är en hamnstad med stor militär närvaro) kommer för att dricka och roa sig med med etablissemangets flickor. På klubben går det någorlunda städat och definitivt ärbart till, men det finns en underton av något som inte ligger allt för långt från prostitution. Dress code för flickorna på klubben: Korsett och nylonstrumpor. Lola är för det mesta gladlynt och något vimsigt impulsiv, men bär på en längtan att hennes enda kärlek Michel, fadern till hennes son, ska återvända. Varifrån, är det ingen som vet; inte Lola, inte hans mor.
Den senaste tiden har Lola umgåtts med Frankie, matros i den amerikanska flottan – en vänlig själ. Utan att ha något formellt förhållande, är deras relation inte enbart platonisk. Frankie kommer snart att lämna Nantes, hans fartyg är destinerat för Cherbourg. Han har inga planer på att stanna kvar i Frankrike efter tjänstgöringen i flottan.
Av en ren slump, stöter Lola ihop med Roland, en barndomsvän. Roland, som nästan verkar göra en dygd av att sakna mening och riktning i livet, har precis, därom tämligen obekymrad, fått sparken efter att ha kommit försent fem gånger på endast tre dagars anställning. Roland har alltid varit förtjust i Cécile, nu blommar det ut till kärlek, om än obesvarad sådan. Om hans passion är verklig, eller något han intalar sig för att fylla sitt liv med någon mening, är nog oklart. Cécile har nu två uppvaktande kavaljerer, som dock båda förbleknar mot minnet av Michel.
Nästa slumpmässiga möte omfattar, även det, Roland. I en bokhandel träffar han på änkan Mme Desnoyers och dennas 14-åriga dotter Cécile. Nu har vi två Cécile att hålla reda på, så Lola får återta sitt artistnamn under återstoden av denna text. Roland är egentligen en vänlig själ, så när han får höra att Cécile behöver ett lexikon för sina Engelskastudier, erbjuder han att låna ut sitt. Mme Desnoyers är helt klart intresserad av den unge mannen så det blir några, fullt ärbara, besök hos mor och dotter. Han visar Madame den vänskap han inte förmår ge Lola, på samma sätt som Lola inte kan ge honom den kärlek han söker hos henne – ett exempel på en av många speglingar vi ser i den här filmen. Mme Desnoyers är ytterligare ett exempel på en av dessa ensamma mödrar som förekommer i flera av Demys filmer.
I ännu ett möte orsakat av slumpen, köper Frankie den serietidning som Cécile ville ha. Eftersom han egentligen är en vänlig själ, lånar han ut tidningen till henne. Frankie, som har en lillasyster i Céciles ålder, följer med henne till ett lokalt tivoli. Hans känslor är rent storebroderliga, hennes något mer komplexa. Frankie i sin vita matrosuniform med fjortonåriga Cécile, speglar Lolas första möte med Michel, hon fjorton, han i vit matrosuniform. Cécile vill bli dansös när hon blir stor. Lolas barndom speglas i Cécile, Céciles framtid speglas i Lola,
Självklart kommer Michel tillbaka, i en vit cab, vit kostym och vit cowboyhatt. Nu är han rik och törs komma hem. I slutscenen lämnar den lilla familjen staden i den vita bilen. Lola får då se Roland som går i motsatt riktning, bärande en resväska. Han ska, som första steg mot en karriär som diamantsmugglare, resa till Amsterdam för vidare befordran Johannesburg.
Anouk Aimée är självfallet praktfull i rollen som Lola. Marc Michel är utmärkt som Roland, detsamma gäller Elina Labourdette som Mme Desnoyers. Den som är uppmärksam, hittar Corinne Marchand som en av Lolas danskollegor. Corinne Marchand är mest känd från Cléo de 5 à 7, regisserad av Demys livskamrat, Agnès Varda. Raoul Coutards kameraarbete är också värt ett erkännande.
Jacques Demys filmer togs i allmänhet väl emot i Frankrike, men hade med några undantag svårt att få en internationell publik. Mycket tack vare Agnès Vardas insatser för att få hans verk restaurerade och tillgängliga för visning med digitala system, har han kommit att omvärderas de senaste åren. En ny generation åskådare och kritiker, med andra utgångspunkter och ett ibland bredare perspektiv, ser igenom den ofta skenbart glättade ytan. Många, tidigare högre skattade, filmer från epoken har inte åldrats med samma behag. Själv hittar jag fortfarande nya saker när jag ser om hans filmer.
1961
90 min
