För filmnörden blir det här en film som är roligare än vad den egentligen är. Det är en metafilm som skojar med mediets och branschens genrer och företeelser.
Ramhistorien är att en alkoholiserad författare, Richard Benson (William Holden) har problem att få ihop det manus han har utlovat, och fått förskott på, till i övermorgon. 138 sidor som hittills fyllts med vare sig ord eller idéer. Till sin hjälp har han, via en skrivbyrå, anlitat en duktig maskinskriverska, Gabrielle Simpson (Audrey Hepburn), med erfarenhet av liknande uppdrag.
Gabrielle har nyss avslutat ett uppdrag hos nya vågen-regissören Roger Roussin. En väldigt avant-garde film, ”The Scrabble Game Will Not Take Place”, som handlar om en grupp människor på fest som bestämmer sig för att inte spela alfapet och går hem. Roger tycker att det enda viktiga att fånga på film är det som inte händer. Ja, där har vi ett för filmen typiskt skämt.
Benson påbörjar ett antal olika uppslag, som samtliga på något sätt kommer att inbegripa karaktärerna Gaby och Rick. Vi får se de olika uppslagen utspela sig, med Gabrielle och Richard i rollerna. Inledningen är densamma i flera versioner, Gaby sitter en uteservering på ett litet torg i Paris och väntar på sin date, en ung skådespelare. En sån där method actor som kliar sig, mumlar och pauserar så han förstör rytmen i författarens briljanta prosa. Maurice, eller Philippe, spelas underbart självupptaget av Tony Curtis. I en annan inledning ser vi Marlene Dietrich kliva ur en vit Bentley, men den idén skrotas eftersom Richard inte kan komma på någon fortsättning. I ytterligare ett cameouppträdande ser vi Mel Ferrer som Dr. Jekyll och Mr. Hyde. På ”riktigt” spelas producenten, som beställt filmen, överdådigt av Noël Coward. Filmen är en remake av Julien Duviviers La fête à Henriette (Fest i Paris) från 1952.
Regissören Richard Quine är utöver den här filmen kanske mest känd för The Prisoner of Zenda (1979), en av de filmer där Peter Sellers spelade flera olika karaktärer. Enligt uppgift var med den här typen av lätta komedier Quine fann sig mest tillrätta som regissör. I början av 50-talet regisserade han även några noir-filmer jag inte sett ännu, men baserat på tillgängliga omdömen verkade det vara med blandat resultat.
Som sagt, filmen blir roligare för en filmnörd. Är man enbart uppfödd på MCU eller liknade blockbusters, är jag inte säker på att man helt kan relatera till metaperspektivet. Själv tyckte jag om den. Det är kul att se om den sådär vart sjunde år för att få en spegel mot filmmediets utveckling.
1964
110 minuter
