Frälsningskapten Cummings (Cary Grant) & Lady Lou (Mae West)
Redan i denna sin andra film var Mae West redo att axla huvudrollen. Filmen bygger på hennes egen Broadwayshow Diamond Lil. Här spelar hon Lady Lou, en tuff men godhjärtad sångerska. Hon sjunger på en ölhall som ägs och drivs av Gus Jordan (Noah Beery, storebror till Wallace Beery från Dinner at Eight). Gus har en massa skumma affärer vid sidan om. En mystisk detektiv, The Hawk, lär vara i grannskapet för att fånga honom. I detta syndens näste, på det förtappade 1890-talet, har självfallet frälsningsarmén en lokal intill ölhallen. Mot sin vilja, eller kanske snarare, i strid mot sina vanliga preferenser, har Lou börjat utveckla ett visst intresse för föreståndaren, frälsningskaptenen Cummings (Cary Grant).
Cary Grant hade gjort några filmer innan denna, exempelvis mot Marlene Dietrich i Blonde Venus, så det var måhända en viss konstnärlig försköning av verkligheten när Mae West berömde sig för att ha varit den som upptäckte Cary Grant. ”Han hade visst gjort några roller mot någon starlet innan, men det var jag som gjorde honom stor.” Hon berättar också om svårigheterna att besätta rollen som Kapten Cummings. Det fanns flera aktörer på förslag, men de var alla upptagna av pågående inspelningar. ”Han skulle bli ledig om tre månader och han om fyra veckor. Vi hade inte tid att vänta så jag gick runt i studion och tittade. Då såg jag Cary Grant, snyggast i Hollywood. Då sade jag – Kan han bara prata så tar jag honom.” Det var en chansning som gick hem. Filmen fick en Oscarsnominering för bästa film (det lär fortfarande vara den kortaste film som blivit nominerad i den klassen). Både Mae West och Cary Grant befäste med den filmen sina positioner som två av Hollywoods stora stjärnor. Vi ser också Rochelle Hudson i en liten roll, ingen av de stora stjärnorna, men med i några filmer jag vet att jag kommer att skriva om någon gång.
Hayskoden hade presenterats några år innan, men hade ännu inte börjat tillämpas strikt. Med tanke på att bolagen ändå behövde förhålla sig till denna självcensur, är det anmärkningsvärt hur mycket Mae West lyckades få att slinka igenom. Filmen är full av sexuella anspelningar och tvetydigheter. Inte så mycket själva orden, men hur hon lyckas leverera replikerna. Aldrig vulgärt, men omöjligt att missförstå. Exempelvis Kapten Cummings: I guess I’m taking your time. Lady Lou: What do you suppose my time’s for?
I den här filmen sjunger Mae West bland annat I Wonder Where My Easy Rider’s Gone. Mer än godkänt.
En film med inte bara kärlek, svartsjuka och ond bråd död, utan också ett väldigt effektivt bildberättande med väldigt få ord. Regissören Jacques Deray hävdade att ju mindre dialog, desto större utmaning för regissörens fantasi. Manusförfattaren Jean-Claude Carrière tog fasta på detta och lämnade ifrån sig ett manus med endast nio sidor dialog för två timmar film. Skådespelarnas insatser, filmarbetet och klippningen ger ett resultat där tystnaden inte är något hinder för utveckling av vare sig händelseförlopp eller karaktärer.
Jean-Paul (Alain Delon) och Marianne (Romy Schneider) har lånat en villa på Rivieran för en kärlekssemester. Den flashiga villan har en rejält tilltagen pool, runt vilken – och i – en stor del av filmen utspelas. Telefonen ringer, Harry är i trakterna (nära Saint Tropez) med sin dotter i släptåg. Marianne bjuder in honom. De känner båda Harry sedan tidigare, faktum är att de träffades på en fest hos honom. Jean-Paul har hört rykten om att Harry och Marianne hade ett förhållande för länge sedan, men det är inget Marianne vill bekräfta. De är båda två förvånade över att Harry har en dotter, det har han aldrig berättat om. Harry (Maurice Ronet) anländer inom kort med artonårig dotter Pénélope (Jane Birkin) i passagerarsätet i hans Maserati. Pénélope bor med sin mamma i Schweiz, Harry som vill visa henne Rivieran planerar att vara i Saint Tropez några dagar. Marianne erbjuder dem att stanna, huset är stort. Jean-Paul är inte komfortabel med inbjudan, men kan inte gärna protestera. Harry är inte bara äldre, han är framgångsrik och dominant. Jean-Paul, författare med ett relativt färskt fiasko i bagaget, plågas av ovissheten över Harrys och Mariannes relation. Han håller god min, men svartsjukan finns där. Samtidigt börjar han bli attraherad av Pénélope, om för hennes egen skull eller för att skada Harry känns inte helt uppenbart. Men både Pénélope och Marianne noterar intresset. Efter en dag i Saint-Tropez för att träffa vänner, kommer Harry tillbaka sent på kvällen med ett tjugotal personer i släptåg. ”Nu ska det bli fest”. Under festen är Harry påtagligt fokuserad på Marianne. Pénélope är uppenbart illa berörd av detta, Jean-Paul håller masken men svartsjukan lyser igenom. Dagen efter ska Marianne åka och handla, hon frågar om inte Harry vill köra henne i sitt monster till bil. Hon har då precis innan avböjt Jean-Pauls erbjudande att följa med. Ensamma i huset pratar Pénélope och Jean-Pierre. Hon är väldigt irriterad på, och nästan äcklad av, fadern som struntat i henne i alla år, men som nu vill lägga sig i allt hon gör. När folk tror att hon är hans flickvän, och han säger att det är hans dotter, verkar han njuta av att tas för en lögnare. Hon bekräftar Jean-Pauls misstankar rörande Harry och Marianne. Han hade tröttnat på henne och lämnade över henne till Jean-Paul (som han aldrig tyckt om), men skryter inför dottern att han skulle kunna vinna tillbaka Marianne när han vill. Vi som tittar vet inte, men misstänker att samtalet föregåtts av verksamhet av mer intim karaktär. När Marianne och Harry kommer tillbaka har de båda andra lämnat huset för att bada i havet. De återvänder lagom till den middag Marianne lagat under mellantiden. Under middagen, där Harry på flera sätt markerar revir runt Marianne, är det uppenbart att Pénélope är väldigt obekväm över situationen. Hon lämnar bordet innan middagen är slut, Harry följer efter för att höra vad som är på tok. När han kommer tillbaka meddelar han att de reser imorgon, nu åker han till Saint Tropez för att säga hejdå. Marianne och Jean-Paul sitter kvar ensamma vid bordet. Ingen säger rakt ut att nu är det slut, men det ligger i luften. Jean-Paul följer inte med upp till sovrummet, han tänker sova i soffan. Det blir inte mycket sömn. Jean-Paul har varit psykiskt känslig sedan det misslyckade romanförsöket och därför varit väldigt försiktig med spriten. Nu super han till. När Harry, även han tämligen berusad, efter närkontakt med grindstolparna, parkerar sin Maserati utanför huset, fortsätter de båda dricka vid poolkanten. Saker kommer upp till ytan. Harry spyr galla över Jean-Paul och blottar sin avsky, inte bara gällande Pénélope utan i stort sett hela J-Ps existens. När Harry slutligen måttar ett slag mot Jean-Paul, duckar denne varpå Harry faller i vattnet. Nu brister något i Jean-Paul. Han hindrar Harry från att ta sig upp ur bassängen och trycker ned hans huvud under vattnet. Efter en kort tid ligger Harrys livlösa kropp i vattnet.
Hur filmen sedan slutar, efter begravning och polisutredning, beror på vilken version man ser. Parallellt gjordes en engelskspråkig version med ett annat slut. För att tillfredsställa censuren både i Spanien och USA, slutar den engelska versionen med att polisen svänger in på gårdsplanen. Den franska originalversionen slutar betydligt mer tvetydigt.
2015 gjordes en remake på denna film, A Bigger Splash. Den senare versionen fick ett positivt mottagande. Jag tyckte också att det var en bra film, men den förbleknar vid jämförelse med originalet. Det är en stark skildring av Jean-Pauls framväxande och till slut galet blommande svartsjuka. Känslan av att något kommer att hända speglas i Pénélope ansiktsuttryck och reaktioner. Hon säger nästan ingenting, men observerar och anar desto mer. Harry framstår som en knöl redan från början, men blir allt mer och mer ohämmad under tidens gång. Hans intresse i Marianne lyser igenom direkt, från början med subtila signaler, med tiden allt mer och mer handgripligt. Marianne älskar Jean-Paul och är egentligen inte tilltalad av Harrys propåer, men hon plågas av Jean-Pauls tilltagande dragning till Pénélope.
Såväl regissör som producenter ville egentligen ha Monica Vitti i rollen som Marianne. Alain Delon ställde som villkor för sin medverkan, att få Romy Schneider som motspelerska. Delon och Schneider hade haft ett flerårigt, massmedialt mycket uppmärksammat förhållande, avslutat fem år innan filmen spelades in. Spelet dem emellan uppvisar både en påtaglig intimitet och tydliga spänningar. Troligen bidrar deras gemensamma historia till detta. Efter premiären var det ingen som saknade Monica Vitti.
Alain Delon beskriver filmen som klaustrofobisk på ett psykologiskt plan. Det förkommer några staffagefigurer, men allt handlar om de fyra huvudpersonerna. Även om väldigt mycket utspelas i relativ frihet utomhus, är ändå känslan den av ett tätt kammarspel. Det är en vacker film med vackra, ofta lättklädda, människor, vilken dock aldrig förfaller till ytlighet. Något exalterat skulle den kunna beskrivas som en psyko-romantisk dramathriller berättad med ett effektivt bildspråk. Jag är mycket nyfiken på vad jag upptäcker när jag ser om den om något år.
Mervyn Bunter (Seymour Hicks), Lord Peter Wimsey (Robert Montgomery) & Harriet Vane Wimsey (Constance Cummings)
Bland de klassiska deckarna är Lord Peter Wimsey min absolute favorit. Dorothy Sayers romansvit bjuder på, förutom skickligt konstruerade detektivhistorier, karaktärer vars bakgrundsteckning och utveckling vida överträffar de hos hennes mer allmänt kända, samtida författarkollegor. Bortsett från enstaka TV-filmer och två utmärkta BBC-serier på 70- och 80-talen, är det här den enda spelfilm som bygger på någon av hennes romaner om Lord Peter.
När Dorothy Sayers presenterar oss för Lord Peter Wimsey har han redan fått ett visst rykte om att med skarpsinne kunna lösa smärre brottsmysterier. Trasig i själen efter erfarenheter från första världskriget, har detektivandet varit en bra distraktion. Till hjälp har han ofta sin butler Bunter, en tidigare underlydande från skyttegravarna. Bunter har vårdat lorden genom de värsta PTSD-perioderna, mellan dem finns en uppriktig och äkta tillgivenhet. Flera brott blir också lösta i samarbete med polisdetektiven Parker, som under romansvitens gång gör en lyckad karriär. Parker och Lord Peter blir nära vänner, inte minst som Parker gifter sig med Lady Mary, Peters syster. Några böcker in i sviten blir Lord Peter djupt förälskad i Harriet Vane, en deckarförfattare som är åtalad för giftmordet på sin älskare (helt klart så att Sayers blivit förälskad i sin skapelse och skrivit in sig själv i boken). Efter att Lord Peter lyckas rentvå henne från misstankarna, utvecklar de en nära vänskap. Likt droppen urholkar stenen, faller Harriet slutligen för Peters uppvaktning. I den sista, av Sayers själv avslutade, boken gifter de sig. Ungefär där börjar filmen.
De nygifta har lovat varandra att lämna allt som har med brott att göra, ingen mer detektiv, inga mer kriminalberättelser. Peter har köpt Harriets barndomshem som bröllopsgåva. De är nu på väg att installera sig i det nya hemmet, då den tidigare ägaren, den allmänt och genuint illa omtyckte Noakes, hittas mördad i husets källare. Det finns många misstänkta med motiv, varav ingen kan presentera ett alibi. Ett intressant problem, men de nygifta har ju slutat med sådant…
Det ska konstateras att drygt halvannan timme är helt otillräckligt för att kunna göra någon av Dorothy Sayers detektivromaner rättvisa. Likaså är det omöjligt att på den tiden presentera karaktärernas komplicerade bakgrund. Detta givet, så tecknar Robert Montgomery ett fullt rimligt porträtt av Lord Peter. På samma sätt gör Constance Cummings (det har visst blivit mycket Constance Cummings på senaste tiden) en sympatisk Harriet Vane. Den karaktär som tar mest skada i adaptionen är Bunter (Seymour Hicks) som mest blir en butler enligt standardmallen. En stor del av filmen fylls med Peters och Harriets dialog och älskvärda gnabb, men bra balanserat; trots tydlig inspiration därav, blir det aldrig screwball och heller inte en blek kopia av Nick & Nora (The Thin Man-filmerna), detta utan att man känner att de missat målet. Själva detektivhistorien blir väl ”sådär” i det här formatet, men på det stora hela är det en lagom sympatisk och underhållande film.
Den här versionen av Noël Cowards pjäs har blivit tämligen ljumt mottagen av såväl kritiker som publik. Och med viss rätt, den når inte samma nivå som 1945 års upplaga. Intentionen att modernisera, med respekt för originalet, har varit god, men regissören Edward Hall lyckas bara delvis. Moderniseringen fungerar bra på så sätt att det känns mer som film än filmad teater, respekten märks mest i miljöer, kläder och viss mån språket. Men…
Filmen är som bäst i de partier där manus ligger närmast originalet. Flera nyskapade scener som saknar motsvarighet i den äldre filmen faller ganska platt. Antingen för de berättelsen på ett sidospår som inte är tillräckligt bra, alternativt ger de överflödig karaktärsetablering eller -utveckling. I något fall utgör avstickaren en ren longör. Något som däremot fungerar bra, är att Madame Arcati fått mer, nyskrivet utrymme. Speciellt som Judi Dench ger karaktären mer tyngd och värdighet, utan att tappa humorn. Slutet är helt omgjort jämfört med 1945, med inslag av teaterpjäsens slut kompletterat med helt nya idéer som jag inte tycker fungerar. Den här storyn behöver inget ”vad hände sen?”.
Skådespelarna gör annars en fullt godkänd insats med det material de har till förfogande. Jag föredrar faktiskt Dame Judis Madame Arcati framför Dame Margarets. Dan Stevens gör en bra, om än stundtals något stirrig Charles. Isla Fischer och Leslie Mann lämnar inget övrigt att önska som Ruth respektive Elvira.
Det är inte världens roligaste film, men en regnig novembereftermiddag när man råkar hitta den på någon strömningsplattform, erbjuder den ett betydligt mer nöjsamt tidsfördriv än att sortera nytvättade strumpor.
Elvira (Kay Hammond), Charles (Rex Harrison) & Ruth (Constance Cummings)
Manus av Noël Coward. Regi David Lean. Rex Harrison i huvudrollen och Margaret Rutherford som medium. Vad skulle kunna gå fel? Tydligen en hel del om man ska döma av Noël Cowards reaktion när han såg den färdiga filmen. Han tyckte att David Lean hade förstört det bästa han någonsin skrivit.
För oss andra är det 96 minuters trivsam underhållning.
Charles Condomine (Rex Harrison) blev änkling för sju år sedan men är sedan fem år omgift med Ruth (Constance Cummings som spelade Miss Jerry Healy i Night After Night). Till professionen författare, har Charles i researchsyfte anlitat ett lokalt medium för en seans efter kvällens middagsbjudning. Madame Arcati (Margaret Rutherford) går i trans, borden skakar men inget mer händer, förutom att Charles tycker sig höra en röst. När gästerna lämnat uppenbarar sig Elvira (Kay Hammond), spöket efter hans första fru. Hon är synlig för Charles men inte för Ruth. Kvällen slutar med osämja mellan makarna, hur skulle Ruth kunna tro på något så vansinnigt som att Elvira har kommit tillbaka. Ruth blir så småningom övertygad, hon försöker övertala Madame Arcati att komma tillbaka och städa upp efter sig. Efter andra konsultationer, tror Ruth att hon genomskådat Elvira. Spöket är här för att ta livet av Charles, för att på så sätt kunna bli tillsammans för evigt. Det visar sig att hon har rätt då hon själv faller offer i en riggad bilolycka, orsakad av Elvira men avsedd för Charles. Charles kontaktar nu själv Madame Arcati för att bli kvitt Elvira. Det enda resultatet av denna seans är dock att Ruth också uppenbarar sig.
Blithe Spirit hade varit en framgångsrik teaterpjäs i London. Det har funnits synpunkter på rollbesättningen i filmen, t.ex. Rex Harrison i huvudrollen. På scen hade han spelats av en mindre attraktiv och fylligare skådespelare, en uppenbarelse som helt ändrades med Harrison i rollen. Vad det gäller honom kan det möjligen finnas fog för synpunkten att han bara spelar Rex Harrison, och visst kan man (mer än) skönja vissa gemensamma drag mellan Charles Condomine, Henry Higgins och Daniel Gregg (The Ghost and Mrs. Muir). Personligen kan jag inte säga att det stör mig, alla dessa karaktärer är underhållande i sig själva. Det fanns också de som tyckte att Kay Hammond var snyggare på scen än i filmen, vilket ju är en så dum synpunkt att den inte behöver kommenteras. Margaret Rutherford hade varit publikfavoriten i scenuppsättningen, men under inspelningen var Rex Harrison rejält irriterad på henne. Jag tycker inte att det lyser igenom på duken och Dame Margaret är perfekt i rollen. Slutet är annorlunda i filmen jämfört med pjäsen, vilket var det som framför allt fick Noël Coward att gå igång. Jag föredrar det slut vi ser i filmen.
Trots övervägande delen positiva recensioner, blev Blithe Spirit ingen publikframgång. Det är dock en film som åldrats med värdighet och ökande anseende, den räknas nu som en klassiker. Jag tycker om den, rekommenderar den gärna, och ser om den med behållning ungefär var sjunde år. Jag har inte sett nyinspelningen, med den svenska titeln My Better Halves, från 2020.
Shirley Pemberton (Barbara Murray), Arthur Pemberton (Stanley Holloway), Connie Pemberton (Betty Warren) & Hertigen av Burgund (Paul Dupuis). Och ja, det är romantik i luften.
Pimlico, London 1949. En blindgångare från blitzen sprängs genom en olyckshändelse. Explosionen blottar en skattgömma, men vad mera är, dokument som enligt Professor Hatton-Jones (Margaret Rutherford i god form) bevisar att kvarteret i själva verket utgör burgundiskt territorium. Eftersom kvarterets invånare inte längre bor i England, utan i Burgund, gäller nu inte sådana pålagor som ransoneringskuponger och pubens öppettider.
Morgonen efter invaderas kvarteret av svartabörshandlare, utsocknes som vill handla ransoneringsfritt och allehanda nyfikna. Situationen är besvärande för de bofasta, men eftersom det inte är brittiskt territorium, får de ingen hjälp av rättsvårdande myndigheter. Britterna vägrar förhandla så länge kvarteret saknar en representerande kommitté. En sådan väljs, dess ordförande är handlaren Arthur Pemberton (Stanley Holloway). Problemet är att britterna inte erkänner kommittén förrän den kan bevisas ha valts enligt burgundiska valbestämmelser. När en ättling, i rakt nedstigande led, till de gamla burgundiska hertigarna kommer till kvarteret, löser sig den frågan (hertigarna i det forna Burgund utsåg själva sina representanter). Hans Majestäts regering försöker desarmera den Burgundiska enklaven med gränskontroller för att slutligen försöka svälta kvarteret till underkastelse genom att stänga gränsen. Barnen evakueras, men resten av invånarna vägrar ge upp. ”We always were English and we always will be English. And it’s just because we are English that we’re sticking out for our right to be Burgundians”, som handlarens hustru Connie formulerar den allmänna meningen. Kvarteret förbereder sig för belägring. Regeringen faller så småningom för folkopinionens tryck och går till förhandlingsbordet. Frågan om hur den upphittade skatten ska disponeras, löses på ett för alla parter tillfredsställande sätt. Kvarteret går tillbaka till Storbritannien.
Passport to Pimlico var den första i en svit legendariska komedier från Ealing studios. Ealing hade producerat komedier långt tidigare, t.ex. George Formbys filmer, men de filmer som kom under den aktuella perioden lägger grunden för en komeditradition jag själv betraktar som den typiskt engelska. En av de sista komedierna i sviten, var Ladykillers som kom 1955. I stort sett alla filmer från dessa Ealings glansdagar, håller fortfarande. Jag ser om dem alla, med sisådär tio års mellanrum och bibehållet utbyte. I skrivande stund finns både denna film och minst fyra till – Jag stal en miljon, Sju hertigar, Massor av Whisky och Mannen i den vita kostymen på SVT Play. De ligger kvar till någon gång i maj (2022), passa på!
Guy Foucher (Nino Castelnuovo) & Geneviève Emery (Catherine Deneuve)
Demys mest kända film, den första filmoperan. Storyn är i grunden tämligen banal. Flicka möter pojke, pojke åker ut i kriget, flickan gravid, flicka pressas att gifta sig med en annan. Men med Jacques Demys vision realiserad, assisterad av Bernard Eveins produktionsdesign, Jean Rabiers foto, Michel Legrands musik och med en nästan löjligt vacker Catherine Deneuve i huvudrollen, blev det en film som tog stora delar av världen med storm. Bland utmärkelserna hittar vi Guldpalmen från Cannes och fem Oscarsnomineringar.
Madame Emery är en ensam mamma som driver en paraplybutik i Cherbourgh. Hon har problem med sin dotter. Bara 17 år, och så har hon fått för sig att hon är kär, vad vet väl en flicka om kärlek. En bilmekaniker dessutom, den där Guy. Hur ska han kunna försörja en familj? Han har inte ens gjort militärtjänsten ännu, med kriget i Algeriet kommer han att vara bort minst två år. Det ordnar sig nog, hon kommer att glömma honom så fort han försvinner. Om bara inte affärerna gick så dåligt. Utan hjälp från den snälle Monsieur Cassard hade jag fått ge upp butiken. Han verkar ju intresserad av Geneviève och verkar inte bry sig om att hon är gravid. Med den där eländige mekanikern i Algeriet, där han ju inte kan trassla till det för oss mer än han redan gjort, skulle ju Cassard vara en utmärkt make för Geneviève. Bäst att prata förstånd med henne.
Jacques Demy berättar att han ville göra en film som talade till känslorna, folk skulle gråta när de lämnade biografen. Visst lyckades han, det är en sorglig film, väldigt långt från tonen i de amerikanska musicals som inspirerat honom. Här finns också en helt annan realism än i dessa. Även om vi på sätt och vis befinner oss i en färgmatchad fantasivärld, rör vi oss ändå på stadens gator bland bensinpumpar och slitna portuppgångar. I den tredje akten upplever vi hur Guy påverkats av kriget, hans problem är inte enbart relaterade till Genevièves svek.
Rollen som Geneviève blev Catherine Deneuves stora genombrott. Hon hade några tidigare småroller och ett film av Roger Vadim i bagaget. Roger Vadim använde sitt vanliga Modus Operandi och försökte lansera henne som sexsymbol. Med Jacques Demy fick hon en annan framtoning. Efter Paraplyerna, samarbetade de i ytterligare tre filmer under årens lopp.
Roland Cassard från Lola har alltså fått lite ordning på livet och tituleras numera diamthandlare. Från samma film återser vi också, i en mycket liten biroll, en av flickorna från klubben. I den mån det förekommer någon vit cab i den filmen, är den väl dold. Däremot slutar filmen med att Geneviève lämnar staden efter ett tillfälligt besök i Cherbourg.
Redan under förtexterna får vi höra det lätt vemodigt musikaliska tema som, förutom en Oscarsnominering, blev en världshit som I Will Wait for You. Det här har jag skrivit om i ett tidigare inlägg (som kan läsas här), men visst är det OK att upprepa sig: ”Kameran, initialt riktad ut mot hamnbassängen i Cherbourg, vinklas ned mot gatan så vi ser stenläggningen, med sina reparerade skador. Nu kommer regnet. Vi ser ovanifrån hur de förbipasserande fäller upp sina paraplyer eller skyler sig med vad de har tillhands, men det regnar uppenbarligen inte värre än att några enstaka tappra utan regnskydd promenerar förbi i måttlig takt. Färgschemat är väldigt dovt för att vara just den här filmen. Det första röda paraplyet, den förbirullande barnvagnen och matrosernas tofsar utgör kraftfulla accenter mot det gråmurriga. Och den där musiken. Av Michel Legrand.”
I ett annat inlägg finns några ord om en av filmens starkaste scener (här). Men för den som inte vill klicka tar jag risken att upprepa mig igen. ”I regi av Jacques Demy får vi uppleva ett av filmhistoriens mest gripande avsked. Till tonerna av Michel Legrands fantastiska musik tar de avsked då Guy blivit inkallad för att kriga i Algeriet. När tåget börjar rulla får vi en kameraåkning bort från Geneviève, men långsammare än tåget. Guy försvinner bakom ryggen på oss samtidigt som Geneviève försvinner i fjärran framför oss, avståndet dem emellan känns plötsligt oändligt. Helt enkelt hjärtskärande. Och så den där musiken…”
Sammanfattningsvis är det en väldigt vacker film som rekommenderas för den som ännu inte hunnit se den. Många som har sett den, ser den gärna igen; även jag.
Krysta Now (Sarah Michelle Gellar), Roland Taverner (Seann William Scott), Fortunio Balducci (Will Sasso) & Boxer Santaros (Dwayne Johnson)
En mycket märklig historia, vilket jag inte är ensam om att tycka. När regissören Richard Kelly presenterade sin första film efter Donnie Darko för publiken i Cannes 2006, var kritikernas mest positiva omdöme ”för lång” (158 minuter). Därutöver olika nivåer från ”osammanhängande” till ”det värsta jag sett, träffar han riktiga människor över huvud taget?”. När den sedermera presenterades för betalande publik i ett nerklippt skick, 13 minuter kortare, motsvarade de globala biljettintäkterna endast några enstaka procent av produktionskostnaden 17 miljoner dollar. Den har i viss mån hittat ny publik på senare tid, men att tala om kultstatus vore en mycket grov överdrift.
Filmen utspelas 2008 i ett dystopiskt Los Angeles. Efter kärnsprängningar i Texas har myndigheterna skapat det totala övervakningssamhället och på grund av storkrig i mellanöstern saknar militären drivmedel till sina fordon. I filmen har vi följande karaktärer och/eller trådar:
En militär krypskytt, Pilot Abilene spelad av Justin Timberlake. Han har ett gräsligt ärr över halva ansiktet, orsakad av eld från egen trupp, närmare bestämt Roland Taverner. Han har även en berättarroll i filmen. Om jag förstått allt rätt langar han droger. I en sekvens ser vi den nog märkligaste musikvideo Timberlake uppträtt i. Eftersom jag skam till sägandes inte är speciellt hemmastadd i Timberlakes musikaliska karriär, kan jag inte svära på att det är han själv som sjunger.
USIDent, en organisation som har kontrollen över all övervakning inklusive internet. Los Angeles-kontoret leds av Nana Mae Frost (Miranda Richardson), hustru till Bobby Frost (Holmes Osborne), senator från Texas och republikanernas kandidat till vicepresident i det stundande valet. Deras dotter Madeleine, vars make Boxer Santaros är försvunnen, misstänkt kidnappad, spelas av Mandy Moore.
Boxer Santaros, filmstjärna, spelas av Dwayne Johnson. Boxer har varit försvunnen, man har hittat hans bil – inklusive ett förkolnat lik – ute i öknen. Den Boxer som nu befinner sig i Los Angeles är i själva verket en ny Boxer, från 64 minuter in i framtiden, skapad då den ”verklige” Boxer passerade genom en spricka i den fjärde dimensionen – orsakad av en långsamt avtagande jordrotation. Den ”verklige” Boxer är mycket riktigt det förkolnade lik som hittades i öknen.
Krysta Now (Sarah Michelle Gellar), en porrskådis som försöker bredda och växa sin verksamhet till ett affärskonglomerat. Krysta har kidnappat Boxer, vilket han inte förstår. Han tror att de tillsammans skrivit ett filmmanus som, dem ovetande, beskriver det skeende de själva befinner sig i, skeendet som leder fram till slutet för världen. Manuset har nog i själva verket skrivits av kretsen runt:
Baron von Westphalen (Wallce Shawn), nobelpristagare. Han har uppfunnit Fluid Karma, en trådlös överföring av elektricitet från ett gigantiskt vågkraftverk. Fluid Karma driver nu militärens fordon och kan även användas som drog (som langas av Abilene). Baronen och hans entourage är på något sätt lierade med senator Frost.
Walter Mung (Christopher Lambert), en skum vapenhandlare som opererar från en ombyggd glassbil. Han säljer lösa skott till:
En neo-marxistisk grupp med ganska fransiga kanter, den omfattar allt från hårda terrorister till frustrerade ståuppkomiker. Gruppen har kidnappat Roland Taverner (Seann William Scott) samtidigt som de på något sätt har manipulerat dennes tvillingbror att spela Roland i en av deras skumma planer. Gruppen har komprometterande videofilmer med Boxer, filmer de försöker använda för att pressa pengar och politiska eftergifter ur senator Frost.
Roland Taverner, mannen som sköt Abilene i ansiktet och Fallujah. Roland var den som körde Boxers bil ut i öknen. Roland passerade också sprickan i den fjärde dimensionen, men överlevde tack vare den mystiska Serpentine (Bai Ling), Baron von Westphalens torped (det kan inte uteslutas att Serpentine har stått förebild för Gazelle i Kingsman). Det är den ”verklige” Roland som är kidnappad, hans tvillingbror är i själva verket den framtida versionen av honom själv. Om de någonsin skakar hand, innebär det slutet för världen.
Bart Bookman (Jon Lovitz), en polis som skjuter två medlemmar i den neo-marxistiska gruppen när de försöker genomföra den plan för vilken de använder Roland Taverners tvillingbror, alltså Roland Taverner men den framtida varianten. Bart är mångbottnad. Han samarbetar med, eller snarare, blir utnyttjad av neo-maxistledaren Zora (Cheri Oteri)
General Teena MacArthur (Janeane Garofalo) är någon form av översta övervakare av händelseförloppet. Hon får råd och instruktioner av Simon Theory (Kevin Smith sminkad till oigenkännlighet) som i sin tur är i maskopi med Baron von Westphalen.
Vaughn Smallhouse (John Larroquette), senatorns stabschef och den som får sköta förhandlingarna med neo-marxisten Cyndi Pinziki (Nora Dunn) när hon försöker utpressa senatorn med videobandet.
Jericho Cane, Boxers fantasiidentitet när han är inne i manusets verklighet.
Tre porrskådisar som är fast panel i Krystas talkshow.
En 300 meter lång lyxzeppelinare.
Mycket mer…
Många fler…
Punkterna ovan beskriver det grundläggande problemet med den här filmen. Kelly har helt enkelt försökt få in för många trådar och för många olika lager i berättelsen. Hade han skalat av det hela, hade materialet med lite komplettering räckt till tre olika filmer – en domedags-Science Fiction, en satir över politik och övervakningssamhället samt en satir över kändiskulturen. Här försöker han stå på för många ben samtidigt utan att något av benen blir tillräckligt stabilt. Nu är det bara en röra med alldeles för bristfällig personregi. Wallace Shawn exempelvis, en utmärkt skådis. Det räcker inte med att färga hans hår, sätta dit ögonskugga och säga ”gör som du gjorde med Vizzini i The Princess Bride”. Det är många drivna manusförfattare som berättar om hur de många gånger börjar med för mycket material som de sedan trimmar ner till en bra film. I det här fallet, vilket framgår av intervjuer med Richard Kelly, var det tvärtom. Det var ett ganska litet manus från början, sedan fick han ett uppslag, som lades till och utökade hela konceptet för filmen. Sedan ett nytt uppslag, sedan en ny idé och varför inte lite science fiction ovanpå det. En manusförfattare måste kunna följa devisen ”kill your darlings”, manuset blir inte automatiskt bättre bara för att det är du själv som ska regissera det hela.
Jag vet egentligen inte varför, men efter att ha sett den nedklippta versionen för ett par år sedan, såg jag Cannes-versionen för en tid sedan. Den här gången, när jag inte behövde vara lika förbryllad över handlingen, gav den mer. Ser jag den ytterligare en gång, vilket säkert mitt ”verkliga” jag kommer att göra någon trist novemberdag i framtiden, kanske jag får ihop alla trådar. Jag kan ibland känna en viss tjusning över röriga filmer, även denna. Och visst är det något speciellt att se Skorpionkungen och Buffy Vampyrdödaren dansa in jordens undergång. Det vore mig dock fjärran att rekommendera Southland Tales till någon vars smak jag inte känner mycket väl.
Ettore Scola spelar mästerligt upp en smakfull liten bagatell. Familjerestaurangen Arturo al Portico förbereder för middagsservice. Gästerna anländer. Vi följer personerna i kök och salong och de små draman som spelas upp vid borden under kvällens gång. Många igenkännbara karaktärer där man kan känna för, och med, de flesta. En ytterst tilltalande och till inte förpliktigande feelgood-cocktail.
En examensmiddag och ett gäng medelålders (äldre medelålder på väg mot tant) väninnor. Maestro Pezzullo, stamgästen med dålig mage som bara kan äta ris. Isabella, en gång parant men nu i slutet av sin blomning, är där med vuxen dotter. En japansk turistfamilj, ketchup till Carbonaran, med pojken som inte kan lägga ifrån sig sitt Nintendo. Lolla som väntar på sin date. Den blyge mannen som äter ensam. Professorn med sin allt för unga flickvän, en student. Mannen som väntar på sina vuxna barn. Paret som kanske väntar barn. Den ensamätande karriärkvinnan. Dramatikern/regissören som försöker övertala skådespelaren att hoppa på hans nya projekt. Över alla gäster vakar värdinnan Flora (Fanny Ardant), som har nya röda skor. Till sin hjälp har hon den trogne gamla hovmästaren med de två servitörerna, han med poetiska ambitioner och han den lite småfräcke. I köket härskar den gamle socialisten som oavbrutet klagar på den yngre generationens brist på engagemang, och inte kan de laga mat heller. Ägaren, Floras man, som har varit sjuk, kommer in efter ett tag och sätter sig vid krögarens bord.
Men var är examensgästerna? Varför har inte Isabellas dotter någon pojkvän ännu, hur kan hon fortfarande vara oskuld vid 19 år fyllda? Lollas date dyker upp. Och en till. Och en till. Och en till. Vi måste klargöra lite saker… Relationen till de vuxna barnen är inte utan friktion. Japanerna får många trevliga Polaroidfoton att ta med hem. Det nya projektet är en monolog med två personer på scenen. Den allt för unga flickvännen börjar ta relationen lite för seriöst för Professorn bekvämlighet. Maestron ser allt. Är Flora lite för intresserad av den fräcke servitören? Floras systerdotter som fyller år får sitta i annexet med sina vänner. Och inte kan de laga mat heller.
2000 gjorde Bob Giraldi Dinner Rush, som bygger på samma premiss – en restaurang, en kväll. Jag tycker, i och för sig, att Danny Aiello var mer än godkänd i den filmen, men den stökades till av en gangsterhistoria och gav inte något bestående intryck. Några sådana grepp behöver inte Ettore Scola ta till för att skapa engagemang över berättelsen, det räcker med att att observera verkligheten. Människor är tillräckligt spännande i sig själva, det behövs inte någon pålagd dramatik.
Persongalleriet är fullständigt underbart. Alla skådespelare är helt trovärdiga i sina roller. Det hela är nästan som en Robert Altman-film, men välregisserad och utan några longörer eller lösa trådar. Ettore Scola tar verkligen vara på talangen hos sådana skådespelare som Fanny Ardant, Giancarlo Giannini (Professorn), Vittorio Gassman (Maestro Pezzullo) och Stefania Sandrelli (Isabella).
La Cena är en riktig pärla till film. Den håller att se många, många gånger, men kanske med ett par års mellanrum. En pålitlig, rolig och aldrig tröttsam feelgood-rulle.
Estetiskt mästerverk eller pretentiöst snömos? Fan vet… Filmen utspelas på ett slottsliknande hotell där gästerna, i smoking och aftonklänning, verkar stanna en längre tid. Det enda som kan kallas en antydan till handling är hur mannen X försöker övertyga kvinnan A om att de haft ett förhållande året innan, i Marienbad. A vägrar medge att de någonsin träffats. Händelseförlopp och repliker upprepas i nya sammanhang men det är inte en tidsloop. Tiden är helt upplöst, vi vet inte om det hela utspelas under en timme eller fjorton dagar. Vi vet inte om återblickar är återblickar eller drömmar. Det är oklart om det finns någon nutid, och i så fall, vad som är nutid. Men, det är vackert. Det bästa är att sluta försöka förstå och bara hänga på.
Dialogen har mer karaktär av monolog, ofta ur en berättares perspektiv. Karaktärerna pratar bredvid, om inte förbi, varandra. Sidokaraktärerna saknar helt personlighet, känslolösa nästan som robotar, och står ofta stilla medan A och X rör sig. X, och kanske i viss mån As make M, är egentligen den ende som initialt uppvisar existensen av ett mänskligt känsloliv. Men är As förnekelse ett bevis på X villfarelse, eller finns det en djupare sanning? Står ”M” för Mefistofeles?
Det vi slutligen ser på duken är hur A lämnar sin man för att följa X. Eftersom X antydningsvis börjat tappa kontrollen över verkligheten, är det förhastat att ta slutet för givet. Är det istället en dröm eller febrig fantasi vi betraktar? Det finns olika tolkningar, inte bara om hur det egentligen slutar och om de verkligen träffats tidigare. Hela filmen som sådan ger fortfarande underlag för nya analyser. Att regissören (Alain Resnais) och manusförfattaren (Alain Robbe-Grillet) ger olika tolkningar, är knappast grund för minskad förvirring. Själv är jag så fantasilös att jag tolkar det jag ser. Nyckelscener startar om tills det blir som X vill, alltså utspelas det hela i hans fantasier.
Distributören trodde inte på den färdiga filmen. Först efter att ha erövrat Guldlejonet i Venedig, släpptes L’année dernière à Marienbad till betalande publik. Kritikerna var över lag lyriska. Det var en sådan film som man ”måste” se, men blev ingen kassasuccé.
Jag har haft den i skivhyllan sedan 2010, men såg den först nyligen – då främst för att jag just sett en annan film med Delphine Seyrig och blivit nyfiken på hennes andra roller. Visst är det en fascinerande och vacker film. Det kändes inte som att det hade gått en och en halv timme när eftertexterna började rulla. Det är full tänkbart att jag ser den igen. En upplevelse, och vid premiären för sextio år sedan, säkert en unik sådan. Men mitt huvudsakliga bestående intryck är nog, trots allt, att det är en film som är väldigt tacksam att parodiera.
Här kommer du inte att hitta några regelrätta recensioner, det finns det andra som gör bättre. Du kommer nog heller inte att hitta något som finns på den aktuella repertoaren eller särskilt mycket som är tydlig mainstream, inte aktuell mainstream i alla fall. Däremot kommer det att dyka upp en hel del, mer eller mindre kända, klassiska filmer från olika epoker. Jag kommer att försöka fånga mina tankar runt filmer jag ser och ibland deras regissörer och skådisar. Huvudsakligen är det nog för min egen skull, ett sätt att komma tillbaka och minnas. Det händer, mer ofta än jag egentligen skulle vilja, att jag senare frågar mig själv ”Jag såg ju den här; vad hände egentligen, hur slutade det och vad tyckte jag?”.
Så någon helt spoilerfri läsning garanteras inte. Och förresten… visst är det ofta man uppfattar, och uppskattar, en film annorlunda när man ser om den, när man inte behöver fokusera på handlingen. Spoilerskräck är inte min grej.
