À bout de souffle – Till sista andetaget (Jean-Luc Godard del 1)

Postat den 2022-09-16 av PeO
Michel Poiccard a.k.a. Laszlo Kovacs (Jean-Paul Belmondo) & Patricia Franchini (Jean Seberg)

Jean-Luc Godard är tveklöst en av 1900-talets mest betydande filmskapare. Jag tycker om flera av hans tidigare filmer, men någon gång i mitten/slutet av 60-talet började han gå vilse i ett politiskt filmträsk jag har svårt att forcera. Många tycker också att han med tiden kom att ägna sig åt ett pretentiöst intellektualiserande som är påfrestande. Jag är böjd att hålla med dem.
Á bout de souffle är dock en av de tidiga filmerna jag tycker om, men kan inte låta bli att undra hur den egentligen hade tagits emot idag…

Kameran ska skildra verkligheten, inte skapa den. Att spela in i studio var uteslutet för Godard. Med handhållen kamera gjordes all filmning på Paris gator och i existerande lokaler. Med den relativt lilla handhållna kameran kom man åt miljöer och lokaler där det annars varit mycket svårt att filma. Dessutom möjliggjorde den lätthanterade kameran, utöver dynamiken, intressanta bildkompositioner och -vinklar. Á bout de souffle utgör en trogen dokumentation av gatulivet i Paris 1959 då filmen spelades in. En spelplats är rum 12 i det numera rivna Hotel du Suede, enligt uppgift det minsta hotellrum Godard kunde hitta. Den lilla kameran gjorde det möjligt, men omvittnat, inte lätt, att filma i rummet.

Godard tillhörde kretsen runt Cahiers du Cinéma. Hans kritikerkollegor François Truffaut och Claude Chabrol hade 1959 haft framgångar som regissörer, nu var det Godards tur. Truffaut hade börjat skissa på ett manus om en polismördare, Chabrol bidrog som rådgivare. Det rudimentära manuset lämnades över till Godard, Claude Chabrol berättar i intervju att deras namn fick vara kvar på manuset eftersom det ökade Godards chanser att få göra filmen men att det som finns med i Á bout de souffle är Godards eget material.

Avsaknaden av ett egentligt manus skapade problem under inspelningen. Godard skrev allteftersom, ibland berodde dagens arbete på vad Godard fick ihop under frukosten, vilket innebar att inspelningarna kunde vara klara efter två timmar vissa dagar, det fanns helt enkelt inget material. ”Jag har inga fler idéer…”
De första två veckorna hade inneburit åtta dagar med halvdagsfilmning – men heldagslöner. Självklart var producenten orolig. Jean Seberg som spelade den kvinnliga huvudrollen, Patricia Franchini, var på väg att lämna projektet redan efter första dagen. Hon anförtrodde sin make att inspelningen var så oprofessionellt skött att hon inte trodde sig kunna klara av uppgiften.
Missnöje grodde i teamet. Ryktet gick i Paris, det är årets värsta film, den kommer aldrig att kunna släppas.
Efter avslutad inspelning och en första klippning, var den första versionen 2:15 lång, den måste kortas med tre kvart. Istället för att, som brukligt i sådana situationer, klippa bort hela scener (eller sidotrådar), vilket Godard vägrade, så kortades de. Á bout de souffle kännetecknas av ”hoppande” klipp i scener och abrupta övergångar mellan scener, saker som bröt mot traditionellt filmskapande och som bidrog till att filmen kom att betraktas som epokgörande och nyskapande. Vill man vara elak kan man säga att det nya filmspråket, helt enkelt var en kompromiss mellan regissörens bristande planeringsförmåga och oförmåga att sålla i sitt eget material.
Själv tycker jag att det är viktiga faktorer som går förlorade, hur fascinerande rytm och tempo Godard än får in i berättandet. Den viktigaste av dessa, i min mening, är karaktärsutvecklingen. Många beskriver hur bilden av Michel mognar under den långa scenen i Patricias hotellrum. Det håller jag inte med om. Redan från början är Michel etablerad som korkad, arrogant narcissist. Det förändras inte för att han försöker få Patricia i säng. Av Patricia i sin tur, formas tämligen omgående bilden av en intellektuell wannabe som behöver några års erfarenhet för att fila av valpigheten. Om en annorlunda klippning hade skapat några andra intryck än dessa, vet vi inte, men ryckigheten i berättandet underlättar inte för oss att komma under skinnet på karaktärerna.
Ovanstående ska inte uppfattas som en kritik mot skådespelarna. Såväl Belmondo som Seberg löser sin uppgift med högsta betyg. Jean Seberg hade några år tidigare, under dunder och brak, landat rollen som Jeanne d’Arc i Otto Premingers filmatisering. Den filmen gick inte så bra och efter ytterligare en mindre framgångsrik Premingerfilm, var Sebergs stjärna i dalande. Efter Á bout de souffle var situationen helt annorlunda. För Jean-Paul Belmondo var detta hans stora genombrott. Godard gick in i filmen med en dalande internationell stjärna och kom ut med två stigande.

Hur som helst. Á bout de souffle utgör, med rätta, en av filmhistoriens milstolpar. En film jag tycker om. Men det är inte den perfekta filmen.

1960
90 minuter

Publicerat i Filmer, Regissörer | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Man of the World

Postat den 2022-09-12 av PeO
Michael Trevor (William Powell), Harry Taylor (Guy Kibbe) & Mary Kendall (Carole Lombard)

Det här är en intressant film av många orsaker. För det första, ett manus av Herman J. Mankiewicz (som jag nämnt i något tidigare inlägg, han som skrev Citizen Kane). För det andra, det var här Carole Lombard träffade William Powell. För det tredje är det en riktigt bra film som vida översteg mina förväntningar.

Att det är en bra film beror väldigt mycket på manuset. För en film från 1931, då ljudfilmen bara hade några år på nacken, är det en film som törs lita ovanligt mycket på tystnad. Replikerna får tid att sjunka in. Självfallet ska regissören Richard Wallace också ha en del av äran för detta, men ett manus som inte lämnar utrymme för publiken att tänka själva, hade inte kunnat ge samma effekt. Mankiewicz var väldigt respekterad som manusförfattare i det tidiga Hollywood. Han var ofta anlitad som ”scriptdoctor” när det var manus som behövde redigeras eller som inte fungerade av någon anledning. Speciellt var han skicklig på att rädda manus med kryckig dialog. Det finns därför ett otal filmer han bidragit till, men inte blivit krediterad för. Richard Wallace hade börjat tidigt, han arbetade med Hal Roach och regisserade ett otal korta stumfilmer, komedier de flesta. Exempelvis samarbetade han med Stan Laurel (som både skrev manus, var regiassistent och agerade) och Oliver Hardy, redan innan de egentligen blev Helan och Halvan.

Carole Lombard blev ganska snart Hollywoods screwballdrottning, det kommer mer om henne i kommande inlägg. William Powell hade gjort entré i Hollywoood med ljudfilmen. Det var många av stumfilmsstjärnorna som inte klarade övergången till ljudfilm, de hade varken röst eller röstträning för att kunna bära upp talade roller. Hollywood sökte aktivt scenskådespelare för att täcka behovet av röstkompetenta aktörer och aktriser. William Powell var en av dessa. Han hade från början spelat diverse mer eller mindre ljusskygga individer, men började med den här filmen etablera sig i det gentlemannamässiga rollfacket, han kunde föra sig med stil och elegans. Idag är han nog mest känd för sina Thin Man-filmer (Gäckande skuggan) med Myrna Loy (Jag gissar att det kommer inlägg om dessa också, framöver). Carole Lombard och William Powell gifte sig kort tid efter Man of the World. Äktenskapet höll bara två år, men de förblev nära vänner, höll kontakten och rådfrågade ofta varandra om roller och tolkningar. Det uppges också att de stöttade varandra under några svåra år som följde. Efter skilsmässan träffade Lombard en man, och det var stor kärlek, som sköts ihjäl i en ren olycka. Powell å sin sida blev tillsammans med Jean Harlow, vilket var hans livs stora kärlek. När hon dog i en njursjukdom tog det nästan knäcken på honom.

Filmen presenterar en annan bild av Paris än vad som var vanligt i Hollywoodfilmer. Mellan världskrigen fanns det en omfångsrik amerikansk koloni i Paris. Det som skildras här är inte konstnärernas, musikernas eller författarnas Paris. De icke-turister vi möter här är de som har tvingats fly USA för att kunna fortsätta sin tillvaro. Brott eller någon gammal skandal eller något annat, de är inte i något fantasi-Paris, för dem är det en stad som kan vara farlig och ett ställe man längtar hem ifrån.

William Powells karaktär, Michael Trevor, är en tidigare journalist som lämnat USA på grund av en inte närmare definierad skandal. I Paris livnär han sig på att leta upp komprometterande uppgifter om amerikanska turister för att pressa dem på pengar. Upplägget är i och för sig ganska elegant. I början av filmen har han ett möte med Harry Taylor (Guy Kibbee), en välbärgad turist. Trevor berättar om en skandalblaska utgiven i Paris men avsedd för den amerikanska marknaden. Han har lyckats komma över nästa nummer där det finns en notis om Taylors eskapader i den franska huvudstaden. Denne ber Trevor om hjälp, kan han inte prata med utgivaren, Taylor kan t.o.m. erbjuda ekonomisk ersättning om notisen inte publiceras. Trevor framstår som en hedersknyffel, Taylor begriper inte att han blivit utpressad. När Trevor är på väg att lämna hotellsviten, anländer Mary Kendall (Carole Lombard), Taylors systerdotter.
Trevor har en hederskodex, inga kvinnor ska vara offer för utpressning. Hans båda kumpaner Irene Harper (Wynne Gibson från Night After Night) och Fred (George Chandler) pressar honom dock att göra ett undantag. Att snärja Mary Kendall har allt för stor potential som inkomstkälla för att kunna förkastas av några moraliska skäl. Motvilligt accepterar Trevor.
Självfallet lyckas han snärja Mary och lika självklart blir han själv djupt förälskad. Han berättar för Mary om sin bakgrund och sin verkliga sysselsättning. Kärleken övervinner allt, Mary accepterar honom som han är och visst ska de gifta sig.
Irene har ett allvarligt samtal med honom. Visst kan han gifta sig med Mary, men vad skulle hans blivande brud tycka om att ha sin make i fängelse 10-20 år? Så fort han blir officiellt exponerad som Mary Kendalls make, skulle sanningen bubbla upp till ytan. Vill han verkligen utsätta den älskar för något sådant?
För att göra framtiden lättare för Mary, börjar han med utpressningsfasen, får henne att tro att allt varit ett spel och inkasserar en fet check från morbror Harry. Räddad från en för evigt ouppnåelig kärlek, accepterar Mary ett frieri från Frank Reynolds (Lawrence Gray), hennes gamle beundrare. Alltså, inte gammal beundrare, långtida sådan.
Trevor och Irene avslutar filmen på en ångare destinerad till Kapstaden. Trevor river sönder checken han fått av Harry Taylor och slänger bitarna överbord. På något sätt känns det som början på ett nytt liv för dem båda, ett hopp om rehabilitering. Bara några år senare, med Hayskoden, hade filmen slutat med Trevor i fängelse.

Med tanke på de båda huvudrollsinnehavarnas kommande karriärer var det kul att se den här filmen. För William Powell var det ett steg in i ett fack som kom att dominera en stor del av hans framtida karriär. För Carole Lombard var det här en ganska typisk roll för den här tiden. Inte förrän med Twentieth Century (Primadonna), tre år senare, insåg regissörer och rolltillsättare hennes – speciellt för tiden – unika komediska talang. Fram till dess, inkluderat Man of the World, hade man försökt stöpa henne i Hollywoods standardform för vackra unga skådespelerskor. Inte dåligt, men inte heller något som egentligen stack ut. Om man är filmnörd är det helt klart värt att se den här filmen, men kanske inte något man behöver ägna livet åt att jaga. Råkar men däremot snubbla över den, ska man absolut se den, den är bra.

1931
74 minuter

Publicerat i Filmer | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Model Shop (Jacques Demy del 5)

Postat den 2022-08-10 av PeO
George (Gary Lockwood) & Lola (Anouk Aimée)

I Lola, Jacques Demys första film, återförenades titelpersonen med Michel, fadern till hennes son. Åtta år senare återser vi henne i Los Angeles. Äktenskapet har spruckit, Lola är nedbruten efter Michels affär med en viss Jackie Demaistre, spelmissbrukare precis som han själv. (Så gick det med Jackies och Jeans gemensamma framtid.) Lola sparar ihop till en returbiljett till Frankrike och försörjer sig nu som fotomodell av det näst skabbigaste slaget. Salongen tar 20 dollar per halvtimme för en fotosession med en lättklädd modell – eller tolv dollar för en kvart. Film och lån av kamera ingår i avgiften.

George är en arbetslös arkitekt med ambitioner, men utan drivet att realisera dessa. I början av filmen vaknar han i sitt slitna hus, närmaste granne med en oljepump och uppenbarligen, av ljuden att döma, i startriktningen från LAX. Det är slitningar i förhållandet med sambon. Utmätningsmannen knackar på dörren för att ta hans bil. Hans datum har blivit draget i draften så han väntar på inkallelseordern för tjänstgöring i Vietnamkriget. I denna sin misär lyckas han ändå tjata till sig några timmars betalningsrespit på bilavbetalningen och ger sig iväg i sin älskade MG för att låna pengar.
Vid den första anhalten på sin odyssé får han se Lola. Han följer efter hennes bil men ger upp när hon parkerar vid ett stort hus i Beverly Hills. Senare på dagen får han syn på henne igen och skuggar henne till salongen där hon arbetar. Han betalar tolv dollar för en fotosession. Sedan fortsätter filmen. George lyckas låna ihop pengar, som han senare ger till Lolas hemresa. Lola ger sig av till Paris och George ska rycka in imorgon.

Efter sina tidigare succéer gjorde Demy nu sin första film utanför Frankrike. Han fick väldigt fria händer av filmbolaget i alla avseenden utom två, dels budgetmässigt, dels i rollbesättningen. Demys förstahandsval som George var, den då helt okände, Harrison Ford. Bolaget kunde inte se någon kommersiell potential i det valet, istället gick rollen till Gary Lockwood (som just hade synts som andreman i 2001). Lockwood gör en tämligen träig tolkning. Speciellt tycker jag att samspelet med Anouk Aimée är väldigt fritt från såväl gnista som personkemi. Å andra sidan, hur sprudlande är George i sin, tidigare beskrivna, bedrövliga situation? Jag kan ändå inte låta bli att undra över hur filmen hade blivit om regissören hade fått sin vilja igenom beträffande rolltillsättningen. Model Shop är inte lika gnistrande som hans tidigare filmer men är inte dålig. För mig, som var för ung för att egentligen förstå vad som verkligen var på gång och heller inte var på plats i Los Angeles, känns filmen som en ganska bra beskrivning av känslor, attityder och tidsanda då sextio-talet gick mot sitt slut. Den uteblivna publika framgången kan kanske, förutom Lockwood, bero på att den kom samma år som Midnight Cowboy, Easy Riders, They Shoot Horses Don’t They och andra filmer som även de, direkt eller symboliskt, speglade samma teman. Utrymmet kanske inte räckte till för en film som i stora stycken kan betecknas som en meditativ road movie. Det kanske heller inte var rätt tidpunkt för en fransk regissör att låta sig förföras av Los Angeles.

Filmen bjuder på en liten extra bonus för oss som tycker om Jacques Demys filmer. Förutom återanvändandet av karaktärerna Lola, Michel och Jackie (varav de två senare ej syns i filmen, men ändå…), visar Lola upp sitt fotoalbum för George. Där ser vi bilder från Lolas egen film, Demys första. Hon lägger sedan ner albumet, uppslaget, på ett nummer av en fransk tidskrift med Catherine Deneuve på omslaget. Vi får också veta att matrosen Frankie stupat i strid. Det kan tilläggas att Model Shop var, såvitt jag upptäckt, den sista film där regissören återanvände någon av sina karaktärer.

Det är inte någon dålig film, men det är inte den jag väljer att se om när jag vill återknyta bekantskapen med Jacques Demy. Filmens stora behållning är att få återse Lola.

1969
97 min

Publicerat i Filmer, Regissörer | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

I’m No Angel – Jag är ingen ängel (Mae West del 3)

Postat den 2022-07-01 av PeO
Big Bill Barton (Edward Arnold) & Tira (Mae West)

I denna sin tredje film, porträtterar Mae West Tira, dansös och lejontämjare på en begränsat fashionabel kringresande cirkus (eller snarare marknadsgyckel än cirkus). I ärlighetens namn måste sägas att benämningen dansös är högst tveksam. Det hon åstadkommer på scenen är vare sig särskilt dynamiskt eller expressivt. Tira är intresserad av män, men ännu mer av vad hon kan få från dem.
När Tira förstärker föreställningen genom att stoppa sitt huvud i lejonets gap, är hon och cirkusens lycka gjord. De hamnar i New York, där de rika männen finns.

Tira är vidskeplig, precis som Mae West själv. Hon har fått ett omfattande horoskop av cirkusens spåman. Det plockar hon fram varje gång hon träffar en ny man, är det den här som det är menat att hon ska bli lycklig med…
Cirkusdirektören Big Bill Barton, om vi nu ska bestämma oss för att cirkus är den lämpliga benämningen på Tiras arbetsplats, har inte helt rent mjöl i påsen. Barton spelas av Edward Arnold som syntes i många filmer de kommande decennierna (för de som sett Dead Men Don’t Wear Plaid; det är han som får en hundvalp av Steve Martin). Han har en råttlik medhjälpare, Slick Wiley, som spelas med råttlik ackuratess av Ralf Harolde (en skådis jag aldrig sett i någon annan film).
I filmens början är Tira och Slick i slutfasen av ett förhållande, han har inte tröttnat, men hon försöker göra sig av med honom. Slick hamnar i fängelse så hon blir kvitt honom. Tillfälligtvis.
Väl framgångsrik och väletablerad i New York, blir hon en dag uppsökt av Jack Clayton (Cary Grant), som är där för att övertala henne att släppa taget om hans kusin. Sedan kan ni räkna ut resten själva. Barton vill inte bli av med sin främsta attraktion och Slick är lika råttlik efter att ha blivit frigiven. Men det slutar lyckligt efter en rättegångsscen där vi ser Gregory Ratoff som Tiras juridiska ombud.

Tiras dans var, som sagt, inte särskilt dynamisk. Ett kännetecken för Mae West var att hennes rörelseschema i allmänhet var tämligen stillsamt, nästan skridande eller glidande. En anledning kan vara hennes längd. Hon var kort, knappt 1,50. Hon bar skor som gav henne upp till 20-25 cm extra längd (eller höjd?), det kunde rentav vara smärtsamt att röra sig i dessa. Jag kan förstå en viss återhållsamhet i rörelserna.

Hennes första egna film, She Done Him Wrong, blev en succé. I´m No Angel gick ännu bättre. Många hävdar att Mae West var den som säkrade bolagets (Paramounts) överlevnad som eget bolag. Att en 40-årig kvinna debuterar och etableras som sexsymbol, var minst lika unikt på 30-talet som det är nu. Det kan finnas olika förklaringar till detta, men en är att hon accepterades av den kvinnliga biopubliken. Dels för att hennes karaktärer egentligen var godhjärtade och visade omtanke om medsystrar i nöd, dels för att det var hon som dominerade, det var hon som gjorde männen till åtlöjen.

En Mae West-film var verkligen en Mae Wests film. Det var hennes manus, hon hade stort inflytande på rollbesättningen och det var hon som fick briljera. Trots detta måste jag framhålla regissören i I’m No Angel, Wesley Ruggles. Han hade börjat som stumfilmsskådis, men övergick snart till att regissera. Två år innan den här filmen hade han Oscarsnominerats för Cimarron, som för övrigt vann som bästa film (den första segern för en västern). Hans kvaliteter lyser igenom framför allt i filmens inledning, hur han bygger upp miljön och stämningen runt platsen för Tiras föreställning.

Som kuriosa kan nämnas den apa i bur som syns i närbild några sekunder, ungefär halvvägs i filmen. Apan var Mae Wests egen. När Billy Wilder skulle göra Sunset Boulevard, var Mae West hans förstahandsval för rollen som Norma Desmond. Mae tackade nej, hon var ingen föredetting. Det är ju tänkbart att apbegravningen i den filmen faktiskt är en blinkning till Mae West.

Och, avslutningsvis, filmens bidrag till citatantologin. Två av hennes mest kända:
Beulah, peel me a grape.
When I’m good, I’m really good. But when I’m bad… I’m better.

1933
88 min

Publicerat i Filmer, Skådisar | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ascenseur pour l’échafaud – Hiss till galgen

Postat den 2022-05-30 av PeO
Florence (Jeanne Moreau) på nattvandring i Paris

Försäkra sig om ett alibi, check. Skjutit chefen, tillika älskarinnans make, check. Arrangerat scenen som ett självmord, check. Starta bilen för att hämta upp älskarinnan Florence, check. En sista titt upp mot kontoret, shit.
Äntringsrepet hänger kvar i räcket utanför mordplatsen. Smit förbi vakten, in i hissen. Vakten bryter strömmen, låser porten och tar helg. Fast i hissen…
Julien vet inte att det är ännu värre, i samma ögonblick blir bilen stulen av en ungdomsligist med flickvän. I bilen ligger saker som inte borde hittas av andra, bland annat den andra pistolen och en liten miniatyrkamera.

Medan Julien (Maurice Ronet, Harry i La Piscine) sitter fast i hissen händer mycket annat. Florence (Jeanne Moreau) ser hans bil fara förbi med en ung flicka, Véronique (Yori Bertin), i passagerarsätet. Ovetande om att föraren är den unge biltjuven Louis (Georges Poujouly), undrar hon om Julien har fegat ur. Kvällen kommer, ingen Julien ger sig till känna. Florence vandrar resultatlöst genom Parisnatten till de ställen där Julien kan tänkas vara. Louis mördar två tyska turister. Vid femtiden på morgonen förs Florence in på en polisstation. Hon blir omedelbart frisläppt med hänvisning till sin inflytelserike make. Kommissarie Cherrier (Lino Ventura) frågar om hon känner till en Julien Tavernier som arbetar för maken. Man har hittat Juliens pistol, och söker honom för mordet på två tyska turister. De unga biltjuvarna har nu kommit hem till Véronique. Louis inser att han är körd. Véronique säger att ingen ska få skilja dem åt, tar fram ett rör med några piller som ska göra slut på dem i en självmordspakt. De sväljer pillren och väntar.
När polisen kommer för att söka igenom Juliens kontor, slås strömmen på. Julien slipper ut ur hissen – utan rep och änterhake, han kom ju aldrig så långt innan hissen stannade – och sätter sig, ovetande att hans foto pryder förstasidan på varje morgontidning, på en trottoarservering för att äta frukost. Polisen kommer och arresterar honom. Under tiden har polisen upptäckt självmordet på chefens kontor.
Florence, fast besluten att rädda Julien, letar upp ungdomarna som naturligtvis överlevt. Några bilder i miniatyrkameran är det enda beviset mot Louis, som ger sig iväg till labbet där filmen lämnades in i går natt. Florence följer honom, bara för att se hur Louis precis blir arresterad. Kommissarien hann före till labbet. Tyvärr finns det även några bilder på Julien och Florence på rullen. Makens död kommer i ett annat ljus, alla får slutligen vad de förtjänar.

Som sin första spelfilm, var det verkligen en tät historia Louis Malle lyckades presentera. Under filmskolan gjorde han praktik hos Jacques Costeau (oceanografen som var förebild för Steve Zissou i Wes Andersons Life Aquatic). Praktiken blev tre års anställning, han säger själv att det var där han lärde sig den tekniska delen av filmskapande. Som assistent åt Robert Bresson fick han på nära håll studera personregi. Han beskriver arbetet med Ascenseur som något med väldigt många inslag av ren tur. Tur med en bra producent, tur med manusförfattare, tur att Miles Davis vid den tiden var verksam i Paris och lät sig övertalas att bidra med musiken, men kanske framför allt turen att Jeanne Moreau var både tillgänglig och tillräckligt modig att arbeta med en debuterande regissör.
Jeanne Moreau var redan etablerad som en av Frankrikes främsta scenaktriser. Hon hade också gjort några filmer, men var inte helt bekväm med mediet. En anledning var att hon alltid blev väldigt tungt sminkad och hårt belyst. Hon berättar att hon blev förtjust när Louis Malle förklarade att det var frågan om en lågbudgetfilm. Inget frisyrteam, sminka sig fick hon göra själv, nattscenerna skulle spelas in med befintligt ljus. Hon beskriver inspelningen som en kollegial kreativ process. Filmen blev hennes stora entré i filmvärlden, i flera intervjuer betonar hon hur avgörande den blev för henne. Hon beskriver det som att Louis Malle öppnade dörren för hennes förståelse av filmen som uttrycksmedel och konstform. Malle å sin sida, säger att det var han som lärde sig av Moreau; själv hade han ju bara regisserat fiskar innan.
Scenerna där Florence går runt i Parisnatten, nästan som en galen kvinna enligt Moreau, är starka. Jeanne Moreaus uttrycksfulla ansikte, närmast osminkat (och förlåt att jag säger det, vackrare än någonsin) i ljuset från gatlyktor och skyltfönster blir ytterligare accentuerat av Miles Davis musik.
Miles Davis hade fått se filmen i ett råklippt skick. Efter några dagar då han funderade och diskuterade teman med sin kvintett, var det så dags för inspelning. Kvällen 4/12 1957, i Le Poste Parisien studio, mötte kvintetten upp med Louis Malle och Jeanne Moreau. Filmen spelades upp och Miles Davis improviserade i realtid. Resultatet är legendariskt.

Bakom filmens kriminalhistoria finns en tydlig underström av stämningarna i det samtida Frankrike. Julien är en tidigare fallskärmsjägare som tjänstgjort i Indokinakriget. Han jobbar åt en vapenhandlare som ägnar sig åt ljusskygga affärer, men som trots detta är respekterad och inflytelserik. Kriget i Algeriet hade börjat. Fjärde republiken var på väg att rämna, De Gaulle stod på tur att komma till makten. Frankrike var i en brytningstid, politiskt och kulturellt, med de spänningar som då uppstår.
Som de flesta unga franska filmskapare på den tiden, var även Malle influerad av amerikansk film. Malle skildrade medvetet ett modernare Paris, ett mer ”amerikanskt” Paris, som inte riktigt existerade ännu. Han filmade byggnader och vägar som det ännu så länge bara fanns ett fåtal av, ett försök att fånga ett Paris som det skulle komma att vara tio år senare. Ett motell, straxt utanför Paris, spelar en viktig roll i filmen. I Frankrike fanns vid den tiden endast ett enda motell, och det låg definitivt inte i närheten av Paris.

Louis Malle kom inte från kretsen runt Cahiers du cinéma som utgjorde den hårda kärnan i det som kom att kallas den nya vågen. Malles första film kom före alla deras. Det här är både noir och nya vågen. Det är inte bara ett kriminaldrama och sammhällskommentar, det är också en kärlekshistoria – skildrad på ett unikt sätt. Julien och Florence träffas aldrig i filmen, deras enda interaktion är ett passionerat telefonsamtal i början av filmen, precis innan Julien ska mörda maken.

Jag tycker att Ascenseur pour l’échafaud är en, i sin genre, närmast perfekt film.

1958
92 min

Publicerat i Filmer | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Remo Williams: The Adventure Begins – Remo: Obeväpnad men farlig

Postat den 2022-05-16 av PeO
Remo Williams (Fred Ward)

Fred Ward, 1942-12-30 – – 2022-05-08.
Troligen mest känd från Tremors, där han förtjänstfull jagade underjordiska monstermaskar tillsammans med Kevin Bacon. Det var en film som egentligen inte borde ha varit bra, men som blev sevärd, framför allt tack vare kemin mellan Ward & Bacon.
Remo Willams såg jag första gången i slutet av 80-talet, den har förblivit en ”guilty pleasure” sedan dess (likt Road House med Patrick Swayze), alltså en skitfilm som man älskar.

Med Guy Hamilton som regissör, som utöver fyra Bondfilmer hade Force 10 from Navarone på sitt CV, väcks ju vissa förväntningar på spektakulär action.

Polisen Samuel Makin förolyckas efter ett ingripande och begravs med fulla hedersbetygelser. Men, Makins frånfälle är iscensatt av CURE, en hemlig organisation som arbetar på direkt order från USAs president. Fortfarande i medvetslöst tillstånd genomgår Makin kosmetiska operationer och ges en ny identitet, Remo Williams. Han är nu tvångsrekryterad av organisationen. Remo sätts i lära hos Chiun, en koreansk mästare i Sinanju, originalet ur vilken alla andra vapenfria stridstekniker sprungit som bleka kopior. Chiun spelas av Joel Gray (1985 gick det för sig att en åldrad korean spelades av en konferencier från Cabaret).

Organisationen Remo blivit shanghaiad av, har till syfte att spåra upp och oskadliggöra korrupta makthavare. Medan Remo är i utbildning, får vi veta att organisationens nästa mål är George Grove (Charles Cioffi). Grove gör stora pengar på skumma vapenkontrakt mot Pentagon. Han har generaler och senatorer på sin mutlista. Majoren Rayner Fleming (Kate Mulgrew) börjar misstänka Grove efter att ha bevittnat en dödsolycka, orsakad av en fuskkonstruerad automatkarbin av Groves fabrikat. Men Flemings överordnade, generalen Scott Watson (George Coe), som står på Groves avlöningslista, får av denne order att hantera problemet. Inget får störa Groves förskingring kopplat till utvecklandet av vapensystemet HARP.

Under tiden, i träningslägret, balanserar Remo på en pariserhjulsgondol, i drift. Ja, alltså, när han inte tränar på att springa utan att snudda marken. Vid detta tillfälle anförtror Chiun Remos överordnade, Conn MacCleary (J.A. Preston), att det med några genvägar nog bara återstår fjorton och ett halvt år tills Remo är fullärd. MacCleary ber dock att få låna Remo ett tag, CURE befarar att Fleming är i fara. Remo och MacCleary blir fotograferade när de närmar sig Fleming. Grove inser att Fleming haft kontakt med oidentifierbara individer, vilka måste luras ut. På något sätt (här en liten lucka i plotten) lyckas Groves underhuggare överraska Remo när han står och balanserar på Frihetsgudinnan, men med bara lite hjälp av Chiun reder han ut situationen.

MacCleary och Remo tar sig in på Groves industrianläggning för att leta efter information om HARP. Efter att ha undkommit tre vildsinta Dobermanpinschrar och fått råttor i byxorna, duckat undan en mördarlaser och jagats av en Doberman igen (som i sin iver att sätta tänderna i Remo inte drar sig för att balansera på en spänd lina), lyckas Remo lämna anläggningen med hjälp av en bulldozer. MacCleary som, medans Remo roat sig, hittat ett databand med viktig information, är dock skjuten och tas tillfånga av Groves anhang – men först efter att ha lämnat över bandet till Remo. MacCleary lyckas ta sig själv av daga innan skurkarna lyckats pressa honom på någon information.
Databandet avslöjar att HARP, en nyckelkomponent i Reagans Star Wars, är komplett fake. Groves har lurat staten på miljardbelopp. Bäva månde Groves, nu är Remo förbannad.

Upplösningen kommer att äga rum på arméns testområde för vapenutvärdering, Mount Promise. Grove, general Watson och major Fleming är alla på plats för provskjutning av ett nytt vapensystem. Det dröjer inte länge innan Remo (som också tagit sig dit) och Fleming blir inlåsta i en betongbunker där gas börjar strömma in. Med hjälp av diamanttanden hos den underhuggare som tidigare fotograferade Remo, och dessutom var ansvarig för incidenten vid Frihetsgudinnan, tar de sig ut. Ute i skogen utanför högkvarteret, överraskas de av Chiun. Han medger att Remo varit en god elev, för att vara en vit man, men vill ändå övervaka att adepten inte skämmer ut sig. De stjäl en lastbil, som tyvärr saknar bromsar. De lyckas hoppa av i tid. Chiun och Fleming stannar vid lastbilsvraket, Remo störtar iväg för att gör upp räkningen med skurkarna.

Watson har beordrat armén att oskadliggöra rymlingarna. Remo blir lokaliserad av IR-spaningen men lyckas fly undan granatregnet genom att åka linbana på en stock. Han upptäcks dock av Watson och Grove, vilken börjar skjuta besinningslöst mot stocken med kulsprutan som är monterad på jeepen de färdas i. En timmertrave visar sig användbar när man ska oskadliggöra en jeep. Remo går ner till jeepvraket men blir överraskad av den beväpnade Grove, pistol den här gången, som överlevt jeepkraschen. Nu har Remo nytta av sin förmåga att ducka för pistolkulor. Tack Chiun! Remo oskadliggör Grove med ett Sinanjuknep han lärt sig av koreanen, slänger kroppen vid vraket, tänder en kvist genom att gnugga med tummen, slänger den brinnande kvisten i en rännil av bensin och vandrar längs stranden. Det som återstår av jeepen exploderar, ingen kommer att misstänka annat än ett olycksrelaterat dödsfall.

Chiun och Fleming betraktar det brinnande bilvraket från andra sidan sjön. När Remo når fram till dem står Fleming intill en båt vid en brygga. Chiun är försvunnen, han hade givit sig iväg för att leta upp Remo. När han dyker upp igen har han halva armén i hasorna. Han överlistar dem alla genom att springa på vattnet till båten (Chiun anförtror Remo att man måste springa fort). Remo och Chiun kommer undan och försvinner med båten runt närmsta udde. Fleming står kvar på bryggan och ler.

Några bevingade Chiunismer:

The trained mind does not need a watch. Watches are a confidence trick invented by the Swiss.

Remo: Sometimes you’re a real pain in the ass.
Chiun: That is because it is the shortest route to your brain!

Kan man annat än älska en sådan här film?

1985
121 minuter

Publicerat i Filmer | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Les demoiselles de Rochefort – Flickorna i Rochefort (Jacques Demy del 4)

Postat den 2022-05-13 av PeO
Delphine (Catherine Deneuve) & Solange (Françoise Dorléac) i showtagen

Efter framgångarna med Les parapluies de Cherbourg kom så möjligheten att äntligen göra en musical. Det framgångsrika samarbetet med Michel Legrand fick en självklar fortsättning i den här filmen. Flera städer var uppe på förslag som inspelningsplats, men när Jacques Demy (och Agnès Varda som var med och scoutade) fick se Place Colbert i Rochefort, var valet avgjort. Torget kom att utgöra en central inspelningsplats. Alla utomhusscener spelades in där eller på stadens gator. För filmning inomhus nyttjades befintliga hus i staden. Exempelvis fick ett kontor i kommunhuset utgöra tvillingarnas dansstudio. I förberedelsearbetet inför inspelningen målades stora delar av staden, bland annat tusentals fönsterluckor, i noggrant matchade färger. Bernard Evein fick slita, men resultatet blev slående.

Utöver en Oscarsnominering för musiken, gjorde filmen succé i Frankrike. Parallellt med den ”riktiga” filmen spelade man in en engelskspråkig version. Den gick inte alls bra i USA, där kritikerna menade att Demy hade misslyckats med att härma en klassisk amerikansk musical. Jag dristar mig att undra om de förstod vad de hade sett. Även om inspirationen kom från den amerikanska traditionen, och även om både Demy och producenten talade om ”american-style”, så inte var det en efterapning enligt standardformuläret de avsåg.
Nya vågen hade, bland annat, en strävan att föra ut filmen, fantasin, i verkligheten. Att som här, låta sång, dans och övrig handling utföras på stadens gator, alltså verkliga gator, är knappast något som standardmässigt hade gjorts i amerikanska musicals. Att de potentiella kärleksparen i filmen, konsekvent och med sekundprecision, lyckas undvika det slumpartade möte alla väntar på, kan nog skapa en ovan frustration. De filmer i genren som hade publik framgång vid den här tiden var antingen omarbetade scenföreställningar, tecknad Disney eller Elvis. En annan möjlig faktor kan därför vara musiken. Michel Legrand var en musikalisk kameleont, lika hemma i klassisk musik, jazz, rock och andra musikformer. Den fantastiska musiken till filmen kan möjligen ha varit lite svårtillgänglig för den genomsnittlige amerikanske biobesökaren. Och till sist, hur ofta är man med om att en till synes sympatisk, om än något knarrig, biroll visar sig vara styckmördare?
Men, om man ska vara ärlig, koreografin kan inte matcha de föregående decenniernas stora Hollywoodproduktioner.

Hela handlingen utspelas under fyra dagar, fredag till måndag, runt den årliga marknadskarnevalen. Tvillingarna Delphine och Solange Garnier spelas av de verkliga systrarna Catherine Deneuve och Françoise Dorléac. Den ena systern gick vidare och utvecklades till fransk films grand old lady, den andra omkom tragiskt i en bilolycka bara några månader efter filmens premiär. Frågan är om inte Françoise Dorléac hade förutsättningar att bli en ännu större skådespelare än systern Catherine. I ett tidigt manusskede erbjöds Brigitte Bardot och Audrey Hepburn rollerna som systrar. Enligt Demy tackade de båda nej av samma anledning, de var lite rädda för konkurrensen från den andra. Ytterligare ett av dessa tillfällen man är tacksam för att ”om”, faktiskt inte var…

Delphine har just dumpat sin pojkvän, en djävulsk skit till gallerist. Nu väntar vi på att hon ska möta Maxence, spelad av Jacques Perrin (som spelade den vuxne regissören i Cinema Paradiso), en matros med konstnärsambitioner som när han muckar på måndag flyttar till Paris.
Flickornas mamma Yvonne Garnier spelas av den legendariska Danielle Darrieux. Deras pappa får vi inte veta så mycket om, men de har en betydligt yngre halvbror. Om jag har fått till kronologin, så bör den fadern vara Simon Dame gestaltad av Michel Piccoli (det är nästan lättare att nämna en film han inte varit med i: Star Wars). Yvonne dumpade Simon för flera år sedan eftersom hans efternamn var så löjligt, hon kunde inte tänka sig att bli kallad Madame Dame.
Vad ingen vet är att Simon är den nyetablerade musikhandlare i staden hos vilken Solange köper sina notpapper. Hon behöver mycket notpapper för sin i princip färdiga pianokonsert. Solange flyttar till Paris på måndag för att satsa på en karriär som kompositör. Delphine kommer att följa med för att satsa på sin dans. Tilläggas kan att Simon har flyttat till Rochefort för minnet av Yvonne, som han tror är gift och bor i Mexico. Han kommer inte att flytta till Paris på måndag.
Simon är, sedan konservatorietiden, god vän med den framgångsrike kompositören Andy Miller (Gene Kelly) som precis kommit till staden för att överraska sin gamle vän. Andy och Solange råkar faktiskt träffas, men hon tror att han bara är en typisk amerikansk turist och vill inte beblanda sig – först straxt därpå inser hon hur djupt mötet berört henne. Andy åker tillbaka till Paris på måndag.
På marknaden har vi också de båda kringresande månglarna (motorcyklar, cyklar och fritidsbåtar) Bill (Grover Dale) och Etienne, spelad av George Chakiris (från den första versionen av West Side Story). De lyckas träffa precis alla, men ingen är intresserad. På måndag ska de åka vidare till nästa evenemang.

Vi ser några av Jacques Demys kännetecken även i den här filmen. Till att börja med den ensamma mamman Yvonne. Demy hade tillägnat Max Ophüls sin första film. Danielle Darrieux, som spelar Yvonne (och f.ö. fick uppleva sin hundrade födelsedag), spelade ledande roller i två av Ophüls mest kända verk, Le Plaisir (Kärlekens fröjder) och Madame de… (Bröllopsgåvan). I den här filmen är det Gene Kelly som kör en vit cab.
Under konversationen runt ett tårtbord får vi nyheter om en gammal bekant. Mme Desnoyers (den lilla Céciles mamma) från Lola är nu gift med en frisör i Cherbourg, brodern till hennes avlidne förste make – den broder som i själva verket är Céciles fader. Och beträffande Lola… Styckmördarens offer är en före detta cabaresångerska, känd under artistnamnet Lola-Lola. Vissa förståsigpåare tolkar detta som att Lola har gått ett olyckligt öde till mötes. Med tanke på offrets angivna ålder, är det mer troligt att det är en vinkning till Josef von Sternbergs Lola Lola från Der blaue Engel. Stackars Marlene.
Det finns fler filmreferenser i Les Demoiselles. När Etienne och Bill knackar på hos tvillingarna för att be dem uppträda på marknaden, öpnnar Solange dörren med ett ”Åh, det är Jules och Jim”. När de sedan uppträder är deras röda klänningar definitivt en referens till Marilyn Monroe och Jane Russel i Gentlemen Prefer Blondes.

Jacques Demy var gift med Agnès Varda, kanske ännu mer framgångsrik filmskapare än han. De gav sig aldrig på några gemensamma filmprojekt (mycket klokt), men i Les demoiselles ser vi faktiskt Agnès i en pytteliten biroll. Hon är en av nunnorna som kommer in i Simons butik precis före Solange, det är hon som håller upp dörren när de lämnar butiken. Jag undrar om det inte är hennes fniss som hörs efter ”Au revoir, Monsieur Dame”.

Eftersom jag, som alla, uppskattar en god kameraåkning, är det speciellt en som måste rekommenderas. Den startar vid 8:17 med kameran ungefär i normal ögonhöjd, riktad mot dansarna på torget. Därefter vrider kameran och följer dansarna som går mot och förbi kameran mot sidan av torget. Kameran fortsätter sedan fram mot och in i tvillingarnas dansstudio på andra våningen. Efter att ha gått från vänstra väggen medsols till den högra är åkningen slut. Sedan finns det en till liten sekvens när kameran följer Delphine på väg till galleriet för att fimpa äcklet. Det roliga här är att se hur de hon möter dansar och interagerar med henne.

Det är helt enkelt en skön stämning i den filmen och musiken blir bara bättre och bättre för varje gång. En film man blir på bra humör av, vilket var Demys avsikt. Efter att fått publiken att gråta med Les parapluies de Cherbourg, ville han göra en film där publiken lämnade salongen under sång och dans. Det är en film som hittills har blivit bättre och bättre för varje gång jag sett den. Jag tycker att La baie des anges är den bästa film Jacques Demy regisserade, men Les demoiselles de Rochefort är den jag helst ser. Logiskt?

1967
124 min

Publicerat i Filmer, Regissörer | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Love in the Afternoon – Ariane

Postat den 2022-05-11 av PeO
Frank Flannagan (Gary Cooper) & Ariane Chavasse (Audrey Hepburn)

Billy Wilder och I.A.L. Diamond igen. Manuset är inte utan poänger och det är inget fel på vare sig Wilders regi eller skådisarnas insatser. Ändå har jag lite problem med den här filmen, den känns helt enkelt sunkig. Gång efter gång parades Audrey Hepburn samman med betydligt äldre motspelare i romantiska roller. Audrey Hepburn var 28 när filmen släpptes, men spelade en ännu yngre karaktär, drygt 20. Gary Cooper var 58 men ser faktiskt lite äldre ut än så. Är det någon psykologisk insikt jag saknar när jag inte ser dem som ett självklart kärlekspar? Blir det inte lite Sugar Daddy med ung trofé?

Samma mönster, 20-30 år äldre kavaljer hittar vi i filmer med Hepburn och Fred Astaire, Humphrey Bogart, Rex Harrison samt Cary Grant (som visserligen tackade nej till den här rollen p.g.a. åldersskillnaden, men som några år senare till sist lät sig övertalas att delta i Charade). Men, jag får väl acceptera att det var annorlunda för 60 år sedan (eller mer) när dessa filmer spelades in, och bortse från detta störmoment – med undantag från Funny Face (Kär i Paris), för den tycker jag rent illa om och, med all respekt för Fred Astaire men han är en totalt felaktig rolltillsättning i den filmen.

Nåväl, med överseende med alla detta, filmen är smårolig ibland. Maurice Chevalier spelar Claude Chavasse, privatdetektiv med specialitet att skugga otrogna äkta hälfter. Hans senaste klient, Monsieur X (John McGiver), har just fått bekräftat att Mme X har en affär med en notorisk förförare, den välbärgade globetrottande affärsmannen Frank Flannagan (Gary Cooper). M. X visar då sin pistol och konstaterar att det kommer att flyta blod ikväll.
Detektivens unga dotter, cellisten Ariane (Audrey Hepburn), har tjuvlyssnat på samtalet. Hon vill inte att någon ska mördas och tar sig in i Flannagans hotellrum vid den tidpunkt X står skjutklar utanför dörren. Snabbt ut med Mme genom fönstret, X konstaterar att han tagit fel. Flannagan är räddad. Och sedan så fortsätter det.
Poängen i hela filmen är att Flannagan manipuleras att falla för Ariane genom att besegras med egna vapen. Hon utger sig för att vara lika oberörd, erfaren och världsvan som Flannagan.

Stundtals rolig, men som framgått är jag långt ifrån odelat positiv inför den här filmen. Givet situationen gör de båda huvudrollerna en godkänd insats, men framför allt var det Maurice Chevalier som fadern och John McGivers Monsieur X som fann mitt största gillande. Det är inte alltid jag tycker att Maurice Chevalier tillför så mycket mer än bara lite jovialisk parisisk charm, men här funkar han riktigt bra. Om man inte, som jag, stör sig på åldersskillnaden, så är det två timmars lättsam underhållning.

1957
130 minuter

Publicerat i Filmer | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Souvenir

Postat den 2022-05-09 av PeO
Liliane (Isabelle Huppert) & Jean (Kévin Azaïs)

Liliane Cheverny hade sina fifteen minutes of fame när hon under artistnamnet Laura representerade Belgien i Eurovision Song Contest. Men det var länge sedan, 30 år sedan. Nu bor hon ensam – utan katter – och jobbar på en patéfabrik. Hon dekorerar de färdigbakade patéerna med lagerblad, tranbär och enbär inför paketeringen. Hon sjunger inte längre. Det är ett liv utan några egentliga glädjeämnen.

En dag börjar en ny arbetare på fabriken, den 22-årige boxaren Jean Leloup. Han känner igen Laura, som var hans pappas idol. Jean börjar komma innanför skalet på den isolerade Liliane. Hon går med på att göra ett engångsframträdande på en fest hans boxningsklubb anordnar. Romansen börjar spira. Jean får rejält med stryk i boxningsringen och överger sporten, han är inte tillräckligt bra för att kunna bli proffs. Men Laura är ju ett proffs, varför gör hon inte comeback. Jean kan vara hennes manager. Och snart är det uttagning till Eurovision…

Det är en historia som inte bjuder på så mycket överraskningar. Både Isabelle Huppert som Liliane och Kévin Azaïs som Jean gör det man kan begära och lite till. Huppert gör ett lågmält porträtt av Liliane som får en ny chans både i kärlek och karriär. Det är en rejäl åldersskillnad mellan de båda, men Lilianes bräcklighet och Jeans uppriktiga värme gör att det känns möjligt, om än ej absolut trovärdigt, trots åldersskillnaden.

I rollen som Lilianes f.d. man och tidigare manager ser vi Johan Leysen som hade en väldigt liten roll som Catherine Deneuves man i Det helt nya testamentet som jag skrivit om tidigare.

Det är en liten feelgoodfilm där Isabelle Huppert är den främsta anledningen att titta. Det är ingen film som river upp de stora känslorna. Jaha, kan mycket väl vara den omedelbara rektionen när man kommer till eftertexterna. En oförarglig film, inget man minns länge.

2016
87 min

Publicerat i Filmer | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Sangue per Dracula (Blood for Dracula)

Postat den 2022-05-08 av PeO
Greve Dracula (Udo Kier) tar farväl av sin döende syster (Eleonora Zani)

Paul Morrisseys uppföljare till Flesh for Frankenstein.
Greve Dracula är döende. Det blod från jungfrur han och hans syster är beroende av, har blivit alltmer sällsynt i Transylvanien. Hans trogne tjänare Anton är dock ej rådlös. I Italien är invånarna goda katoliker. Självklart är de italienska döttrarna uppfostrade i herrans tukt och förmaning. Landet måste ju närmast svämma över av oskulder med jungfruligt blod. Anton och Greven packar in sig i bilen. Med kistan på taket styr de kosan mot Italien.

Ett par år in i 70-talet ville Paul Morrissey och producenten Andrew Braunsberg göra film tillsammans. Planerna var inte mer utkristalliserade än så, de ville göra en film. Braunsberg var i början av karriären, men hade hunnit producera Roman Polanskis Macbeth, och var bekant med den legendariske producenten Carlo Ponti (för min generation även känd som Mr. Sophia Loren). Braunsberg bokade in ett möte om vilket Morrissey berättar följande:

AB: Vi vill göra en film.
CP: Jaha, Vad för sort?
AB: Eeeeh… En skräckfilm?
CP: Det låter bra. Vad ska den handla om?
AB: Eeeeh… Frankenstein.
CP: Det låter bra. Kan ni göra den i 3D?
AB: 3D… Inga problem.
CP: Hur lång tid behöver ni för inspelningen?
AB: … tre veckor.
CP: Det låter bra. Hur mycket kostar det?
AB: 300 000 $.
CP: Det okay, men jag vill ha två filmer. Kan ni göra två filmer?
AB: Det kan vi.
CP: Tre veckor till.
AB: Ja.
CP: Vad ska den handla om?
AB: Eeeeh… Dracula!
CP: Det blir bra, ska vi säga så?
AB: En sak bara, Paul vill helst regissera utan manus.
CP: Inga problem, men ni måste ordna en roll till min kompis Vittorio De Sica.
AB: Inga problem.

Så gick det till på 70-talet. Två filmer spelades in på knappt två månader. Vittorio De Sica gör en härlig biroll i Dracula, kanske den främsta (eller enda) anledningen att se filmen.

Väl framme i Italien blir Dracula installerad hos familjen Di Fiore, anrik men utan egentliga tillgångar. Anton har spridit ut att Greven är i Italien för att hitta en fru. Paret Di Fiore, med fyra ogifta döttrar (varav en är för ung och en är för gammal), ser här möjligheten att trygga en framtida försörjning. Efter att ha provsmakat de två giftasfähiga döttrarna och blivit allvarligt illamående, inser han att de inte är de oskulder de utgivit sig för att vara. Dracula går nu på jakt efter de båda återstående döttrarna. Den äldsta dottern, som föräldrarna givit upp hoppet om att gifta bort, är den som finner Grevens gillande. Hon blir också vampyr och förenas med Dracula i filmens blodiga avslutning.

Udo Kier ikläder sig titelrollen, precis som i Morrisseys tidigare film. Den trogne kumpanen spelas återigen av Arno Jürging. Vittoria De Sica är formidabel som den världsfrånvände Markis Di Fiore.

Filmen är betydligt mindre morbid än Flesh for Frankenstein. Under nästan hela filmen uppfattade jag den som en något camp skräckkomedi, inte jättebra men kul att se. Upplösningen, ett blodigt avdagatagande av Greven och den äldsta dottern, var inte lika groteskt spektakulär som slutscenerna i Frankenstein. Tyvärr hade man inför slutet en väldigt besk eftersmak från scenen straxt innan. Att en vampyrjägare våldtar den yngsta, femtonåriga dottern, för att ”rädda” henne från Draculas uppvaktning, där har man passerat gränsen för vad jag kan betrakta som humor. Även ur perspektivet att Morrisseys filmer ”ska” provocera, blir det för mycket. Jag kan därför inte tycka att den här filmen har åldrats med någon som helst värdighet.

1974
103 min


Publicerat i Filmer | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar