Miss Jellyman (Alison Skipworth), Maudie (Mae West), Joe (George Raft) & Jerry (Constance Cummings)
Joe Anton (George Raft), f.d. boxare, ropade hem ett stort och vackert bostadshus på exekutiv auktion. Han har nu konverterat huset till framgångsrik lönnkrog, Allt går bra, men han är inte nöjd, han vill ha något annat än det kriminella livet. En stilfull kvinna som besökt etablissemanget de senaste kvällarna intresserar honom storligen. En helt annan klass än flickvännen Iris (Wynne Gibson). De båda får kontakt just denna kväll. Det visar sig att Miss Jerry Healy (Constance Cummings) är född och uppvuxen i det hus där Joe nu både bor och driver sin lönnkrog. Det finns ytterligare bollar Joe behöver hålla i luften. Utan att veta vad hon har för planer, har han de senaste dagarna nogsamt undvikit samtal från sin f.d. flickvän Maudie Triplett (Mae West).
Joe har, i sin iver att byta liv, under en tid tagit lektioner av Mabel Jellyman (Alison Skipworth). Han försöker bli mer allmänbildad, tala elegantare och helt enkelt lära sig mer om världen. När Jerry tackar ja till en middagsinbjudan, ber han Miss Jellyman att närvara för att kunna servera honom ”bra” frågor. Allt för att imponera på Jerry. När sällskapet har hunnit en bit in middagen så dyker Maudie upp som en virvelvind. Hon är mycket frispråkig men har inget intresse av att förstöra för Joe i hans romantiska ambitioner beträffande Jerry. (Han har det svårt nog med Iris och konkurrerande spritligor). Maudie och Miss Jellyman får en härlig kontakt över champagneflaskorna, de tar inte alls illa upp när Joe lämnar bordet för att visa Jerry huset hon växte upp i.
När Mae West spelade in denna sin första film, vid nästan 40 års ålder, hade hon redan en gedigen scenkarriär i bagaget och hade skrivit eget material i flera år. Hon har bara en biroll i den här filmen, men dominerar totalt varje scen där hon deltar. I det pryda USA rörde hon upp många känslor genom sitt sätt att, alltid fräck men aldrig vulgär, göra komedi om sex. Hon blev faktiskt dömd till tio dagars fängelse (frigiven efter åtta för gott uppförande) för en av sina föreställningar, hon förstörde de ungas moral. Medveten om vilken publicitet som skulle följa, vägrade hon att låta straffet omvandlas till böter. Hela hennes karriär blev en lång kamp mot Hollywoods självcensur, men som hon själv uttryckte det; “I believe in censorship. After all, I made a fortune out of it.” Hon var en naturkraft med en karriär formad efter hennes egna villkor. Vanligen skrev hon hela manuset, men i debutfilmen fick hon nöja sig med att skriva sina egna repliker. Hennes oneliners kan fylla en hel citatantologi. Från denna film hittar vi följande: Garderobsflickan: Goodness, what beautiful diamonds. Maudie: Goodness had nothin’ to do with it, dearie.
När hon avslutade sin filmkarriär, trött på att slåss mot censuren, gick hon tillbaka till scenen. Hon hade sitt på det torra efter lyckade fastighetsaffärer. Vid ett tillfälle, när ägarna till det lägenhetshus hon bodde i, hade nekat hennes svarte pojkvän tillträde till fastigheten, köpte hon hela huset.
För övrigt är det trevligt att få se George Raft i en såpass sympatisk roll. Hans karriär präglades av en räcka gangsterroller, inte minst som Spats Colombo i Some Like It Hot.
Kandidaten i guvernörsvalet Wallace Wooley (Fredric March) gifter sig med Estelle Masterson (Susan Hayward) imorgon, föga medveten om den förbannelse som vilar över hans släkt. En häxa som brändes på bål efter att en tidig Wooley åtalat henne, förbannade honom och hans efterkommande. De skulle aldrig bli lyckliga i sina äktenskap. Under festen, denna kväll före bröllopet, stormar det utomhus. Den gamla ek där häxans själ varit fängslad sedan 1600-talet, knäcks. Häxans ande kommer fri, även så hennes likaledes korrumperade faders (som brändes vid samma tillfälle).
Häxan Jennifer (Veronica Lake) upptäcker till sin förtjusning att Wooleys relation med fästmön, ingalunda är så friktionsfri som kan förväntas, speciellt så här kvällen före bröllopet. Jennifer får då idén att ytterligare förvärra situationen för den stackars Wallace. Vad som är ännu värre än att gifta sig med fel person, är att vara förälskad i någon man aldrig kan gifta sig med. Och en häxa gifter sig ju inte. Inte hon iallafall, så till verket. Jennifer tar kroppslig gestalt i en eldsvåda, där det slumpar sig så att Wallace räddar henne. Tror han åtminstone. Häxan kopplar på charmen, bara för att upptäcka att en guvernörskandidat inte är den lättaste att knäcka. Det borde ju en flink häxa klara med en kärleksdryck, men den planen slår väldigt fel när Jennifer råkar dricka brygden själv.
Veronica Lake är nog mest känd för noir-filmerna hon gjorde med Alan Ladd. The Glass Key brukar vara den folk nämner först, men själv föredrar jag This Gun for Hire och The Blue Dahlia. Som hon visar i den här filmen, men kanske ännu mer i Sullivan’s Travels, var hon även en duglig komedienn. Hennes karriär blev tyvärr för kort, i stort sett begränsad till 40-talet, mycket beroende på alkoholproblem. Fredric March är inget dåligt val för rollen som den relativt tillknäppte Wallace. Att personkemin mellan March och Lake var mer toxisk än katalytisk, kan nog ha bidragit till ett ännu mer avmätt spel än vanligt från Marchs sida. På sätt och vis fungerar just det bra, i just den här rollen. Det är också trevligt att se Robert Benchley i rollen som Dr. Dudley White. Han var annars mest känd för sin humoristiska kortfilmer.
Regissören René Clair hade slagit igenom som ungt geni hemma Frankrike i början av 30-talet (vilket finns anledning att återkomma till i ett senare sammanhang). Sedan mitten av 30-talet hade han dock varit verksam huvudsakligen i Storbritannien och USA. Av de amerikanska filmerna han regisserade, blev komedierna de mest uppskattade – som denna.
Om man bara accepterar grundpremissen – som ju utan tvekan är lite fånig – så är det här en underhållande film. För den som inte är rädd för en åttioårig lätt komedi i svartvitt, vill jag gärna rekommendera den här filmen.
En liten cirkulär bild där vi ser Jeanne Moreau. Bilden sväller över skärmen samtidigt som kameran börjar röra sig bakåt. Under förtexterna rullar vi bakåt i ett virvlande tempo, förstärkt av Michel Legrands musik, längs strandpromenaden i Nice. Med perfekta kontraster är det en film som verkligen är svartvit. Ett kameraarbete som kan ge liv i en bild av en blonderad Jeanne Moreau i vit dress mot vit bakgrund, kan inte annat än imponera.
Jean Fournier är en i grunden sansad banktjänsteman som av en kollega luras med till det lokala casinot. Med nybörjartur gör han sig en hacka vid roulettebordet. Med nyblodad tand ändrar han sina planer för den förestående semestern. Istället för att följa med fadern till släktingar vill han resa till Nice. Fadern som hos nära vänner sett vad spelandet kan få för följder, är mycket kritisk till beslutet. Han gör tydligt att han inte kommer att täcka upp för några spelskulder, han vill inte ens ha någon spelare i huset. Nåväl, Nice. Installerad på casinot därstädes, träffar han Jackie Demaistre. De slår sig samman under några intensiva dagar och upplever en turbulent känslomässig såväl som monetär bergochdalbana. (En bergochdalbana som dessutom är turbulent, då förstår ni). Ena dagen vinner de så mycket att de köper en bil – en vit cab – för att åka till Monte Carlo. Två dagar senare måste de sälja bilen för att kunna betala hotellräkningen.
Jackie är svårt spelberoende. När de träffas har hon just spelat bort sina sista pengar, de som skulle användas för hemresan till Paris. Det bekommer henne inte, man kan alltid sova på stationen. Att inte kunna fortsätta spela är ett större problem. Hon har tidigare varit gift, men det var outhärdligt. Mannen hade varit svartsjuk på hennes spelande, så kan man ju inte ha det så då var det dags för skilsmässa. Den gemensamma sonen har mannen vårdnaden om. Hon stjäl och ljuger – inte minst för sig själv – om det är nödvändigt för att kunna spela. Jean är mer sansad, men dras med som av en tornado. Med tiden nyktrar han dock till och inser att situationen är ohållbar, dags att lägga av. Han är också den som varje gång lägger undan en liten reserv för att åtminstone kunna betala hotell och hemresa – om inte Jackie hittar pengarna först. Jean är förälskad och är beredd att göra allt han kan för att hjälpa henne ur missbruket. Jackie avfärdar hans erbjudande, hon säger att det är hopplöst. Ingen kan rädda henne, det kommer bara att sluta med ett brak vid ett senare tillfälle. Filmens slut, att de lämnar staden tillsammans, antyder dock att det kan finnas en liten möjlighet till en gemensam framtid för de båda. Frågan är om Jackie är kapabel att älska något annat än spelandet.
Precis som i så många av Demys filmer, har vi här ett starkt kvinnoporträtt. Dock ej den vanligt förekommande ensamstående mamman; tvärtom, här är det en mamma som övergivit sitt barn. Vid några tillfällen kryper verkligheten upp till ytan. Det är inte varje gång hon lyckas behålla sin oberörda attityd efter en förlustkväll på casinot. Någonstans djupt inne kan hon inse vad hon egentligen håller på med och vilken skada hon åsamkat både sig själv och andra. Hon har till och med spelat bort sitt barn. Då gör det ont.
Jeanne Moreau är fullständigt formidabel i rollen som Jackie. Hon levererar trovärdigt alla nyanser av Jackies karaktär. En minnesvärd sekvens, som även innehåller en viss mängd humor, visar hur hon försöker flirta med en croupier. Besvikelsen när hon inser att det inte fungerade är ett mästarprov på spel med små gester. Redan långt innan La baie des anges var Moreau etablerad som en av Frankrikes främsta aktriser, såväl på scen som på filmduk. Hon accepterade rollen för att få chansen att arbeta med Jacques Demy. Lola hade gjort stort intryck på henne. Claude Mann gör en bra prestation som den något mer återhållsamme Jean. Det är inte alla givet att vara lika karismatiska som Jeanne Moreaus Jackie, men jag tycker inte att hans spel hamnar i skuggan mer än vad rollen kräver.
Både Jean Rabiers kameraarbete och Michel Legrands musik bidrar i mycket hög grad till att göra La baie des anges till en högst sevärd film.
2024. Finansmarknaderna har kraschat. Oljan är slut. Hela Europa är hopbundet i samma tunnelbanenät. Allt är grått. Roger bor med Anna i ett dystopiskt Farsta. Han försörjer sig med ett glädjelöst arbete på ett call center. Han hör en röst som talar till honom, men ingen finns där. Rösten får honom att följa en främmande kvinna. Det är början på ett äventyr där – sliten klyscha – inget är vad det verkar vara.
Tankekontroll via nanobotar i schampot, Trexx Corp inte bara ser dig. Animerad framtidsdystopi… Kanske inte riktigt den typ av film som brukar locka mig. Handlingen var dock tillräckligt intressant för att få mig att sitta kvar och titta i 82 minuter. Animeringen liknar inget annat jag sett tidigare, men då bör det framhållas att jag inte är någon storkonsument. Bilderna är gjorda i Photoshop, animeringarna i Adobe After Effects. Resultatet är onekligen slående, miljöer som är nästan-realistiskta på något konstigt distorderat sätt. Regisserade gjorde Tarik Saleh, känd för The Nile Hilton Incident som tog hem en Guldbagge för bästa film 2018.
Jolo skrev 1967 en roman, sedermera populär TV-serie, vid namn De tre från Haparanda. I en fortsättning 1973, De tre mot Petrograd, upplevde samma personer ett äventyr i det efterrevolutionära Ryssland. När de kom hem igen och summerade det hela, kom de fram till att ”jaha, det här problemet hade vi lika gärna kunnat lösa hemma i fåtöljen”. Likadant kände jag efter den här filmen. Roger är hemma, inget har förändrats, men det har varit ett annorlunda äventyr på vägen. Jag ångrar absolut inte att jag såg den här filmen.
Livet efter college blev inte som Michael hade tänkt. När flickvännen Amy bröt upp och flyttade till New York, gick luften ur honom. Han försörjer sig på att köra nattskiftet på bussen som trafikerar campusområdet. Livet blir inte lättare av att Amy är på väg tillbaka till staden och har försökt få kontakt med Michael. Efter en incident anställer bussbolaget en säkerhetsvakt till nattbussen. Pineapple, en gigantisk Samoan med tatuerat ansikte och rikligt med punkiga piercingar. En udda vänskap tar sin början.
Pinapple är inte bara stor rent fysiskt. Genom en gränslös personlighet och sin, äkta eller spelade, något burdusa livsvisdom kan han få folk att riva sina murar alternativt bryta sina personliga tabun. Han är katalysatorn som får Michael att, på gott och ont, gå utanför sin komfortzon och gradvis bryta sig ut ur det mentala fängelse han skapat åt sig själv. När filmen slutar vet vi inte hur det kommer att gå för honom, men vi vet att han är på väg mot en egen framtid.
Filmen klassas som en dramakomedi, vilket är en perfekt kategorisering. Drunk Bus är rolig med en humor som kanske inte yttrar sig i skratt, snarare i en feelgoodkänsla. Den väljer ingen av de tillgängliga enkla lösningarna, vilket hade förtagit en hel del av eftersmaken. Det räcker med att vi vet att Michael är på väg mot något annat.
Den regisserades av John Carducci och Brandon LaGanke. Den senares egna erfarenheter som ”Drunk bus driver” låg till grund för manus. Pineapple, som är filmens verkliga motor, spelades av den ”verklige” Pineapple Tangaroa. Charlie Tahan (från Ozark, som jag själv inte har sett) spelar Michael. Hans vänner Kat och Justin spelas av Kara Hayward (Suzy från Moonrise Kingdom) respektive Tonatiuh.
Jag tyckte verkligen om Drunk Bus och tvekar inte att rekommendera den. Men om man tycker att Ace Ventura, Baksmällan och Adam Sandler är det roligaste man kan se på film, tvivlar jag dock på att man kommer att uppskatta den här filmen.
Lola a.k.a. Cécile (Anouk Aimée) & Roland Cassard (Marc Michel)
Jacques Demys regidebut (bortsett från kortfilmer) och Anouk Aimées stora genombrott. Visserligen hade hon året innan haft en hyfsad roll i La Dolce Vita, men här tog det fart på riktigt. Filmen tillägnades Max Ophüls, troligen inte på grund av någon likhet med dennes Lola Montès. Vår Lola är visserligen lite aningslös ibland men kan inte likställas med Ophüls Lola. L är en romantiker som egentligen vill alla väl. OL verkar gå igenom livet utan att vare sig känna eller reflektera. Vår Lola är heller inte lika provokativt utmanande som Marlene Dietrichs Lola Lola i Der blaue Engel.
Jacques Demy var en något udda fågel i den nya franska vågen på sextiotalet. Till skillnad mot flera andra i vågen, vilka började som filmkritiker eller -teoretiker, hade han utbildat sig till filmmakare. Redan som ung pojke hade han köpt sin första filmkamera och lärt sig grunderna genom att göra stop motion-filmer med egentillverkade miniatyrscener och figurer. Efter två år vid ETPC (Ecole Technique de Photographie et de Cinématographie), ett par assistentuppdrag och ett antal kortfilmer, var han redo att uppfylla sin dröm att kunna göra en musical. Han berättade i en intervju att han fick möjlighet att göra Lola tack vare Jean-Luc Godard. Senare blev Demy kritiserad av denne för att inte göra tillräckligt politiska filmer. Min ödmjuka mening är att Godard själv, till slut, gick helt vilse i det politiska filmskapandet; t.ex. är Sympathy for the Devil rent outhärdlig så fort Godard rör sig utanför skivstudion. Nog om detta. Demy fick loss pengar till produktionen, men inte tillräckligt för en musical. En enda sång, några korta rudimentära danssteg i svartvitt med en minimal medarbetarkader, så långt räckte det. Utan vare sig ljus- eller ljudutrustning skred han till verket, på plats i Nantes. Inspelningen tog fem veckor. När det gäller musiken, påbörjades med Lola ett såväl långvarigt som framgångsrikt samarbete med Michel Legrand. Regissören själv har, inte utan anledning, beskrivit filmen som en musical utan musik och dans. Karaktärerna, handlingen och dramaturgin hade med lätthet låtit sig lånas till musicalformatet. Därmed vill jag inte säga att filmen för den sakens skull är lättviktig. Till skillnad mot många musicals – främst då amerikanska – utspelas filmen i en inte alltför tillrättalagd eller anpassad verklighet.
Lola är en ensamstående mamma, hon försörjer sig som dansare. Döpt Cécile, har hon tagit Lola som artistnamn. Hon arbetar på en klubb dit framför allt matroser (Nantes är en hamnstad med stor militär närvaro) kommer för att dricka och roa sig med med etablissemangets flickor. På klubben går det någorlunda städat och definitivt ärbart till, men det finns en underton av något som inte ligger allt för långt från prostitution. Dress code för flickorna på klubben: Korsett och nylonstrumpor. Lola är för det mesta gladlynt och något vimsigt impulsiv, men bär på en längtan att hennes enda kärlek Michel, fadern till hennes son, ska återvända. Varifrån, är det ingen som vet; inte Lola, inte hans mor. Den senaste tiden har Lola umgåtts med Frankie, matros i den amerikanska flottan – en vänlig själ. Utan att ha något formellt förhållande, är deras relation inte enbart platonisk. Frankie kommer snart att lämna Nantes, hans fartyg är destinerat för Cherbourg. Han har inga planer på att stanna kvar i Frankrike efter tjänstgöringen i flottan. Av en ren slump, stöter Lola ihop med Roland, en barndomsvän. Roland, som nästan verkar göra en dygd av att sakna mening och riktning i livet, har precis, därom tämligen obekymrad, fått sparken efter att ha kommit försent fem gånger på endast tre dagars anställning. Roland har alltid varit förtjust i Cécile, nu blommar det ut till kärlek, om än obesvarad sådan. Om hans passion är verklig, eller något han intalar sig för att fylla sitt liv med någon mening, är nog oklart. Cécile har nu två uppvaktande kavaljerer, som dock båda förbleknar mot minnet av Michel. Nästa slumpmässiga möte omfattar, även det, Roland. I en bokhandel träffar han på änkan Mme Desnoyers och dennas 14-åriga dotter Cécile. Nu har vi två Cécile att hålla reda på, så Lola får återta sitt artistnamn under återstoden av denna text. Roland är egentligen en vänlig själ, så när han får höra att Cécile behöver ett lexikon för sina Engelskastudier, erbjuder han att låna ut sitt. Mme Desnoyers är helt klart intresserad av den unge mannen så det blir några, fullt ärbara, besök hos mor och dotter. Han visar Madame den vänskap han inte förmår ge Lola, på samma sätt som Lola inte kan ge honom den kärlek han söker hos henne – ett exempel på en av många speglingar vi ser i den här filmen. Mme Desnoyers är ytterligare ett exempel på en av dessa ensamma mödrar som förekommer i flera av Demys filmer. I ännu ett möte orsakat av slumpen, köper Frankie den serietidning som Cécile ville ha. Eftersom han egentligen är en vänlig själ, lånar han ut tidningen till henne. Frankie, som har en lillasyster i Céciles ålder, följer med henne till ett lokalt tivoli. Hans känslor är rent storebroderliga, hennes något mer komplexa. Frankie i sin vita matrosuniform med fjortonåriga Cécile, speglar Lolas första möte med Michel, hon fjorton, han i vit matrosuniform. Cécile vill bli dansös när hon blir stor. Lolas barndom speglas i Cécile, Céciles framtid speglas i Lola, Självklart kommer Michel tillbaka, i en vit cab, vit kostym och vit cowboyhatt. Nu är han rik och törs komma hem. I slutscenen lämnar den lilla familjen staden i den vita bilen. Lola får då se Roland som går i motsatt riktning, bärande en resväska. Han ska, som första steg mot en karriär som diamantsmugglare, resa till Amsterdam för vidare befordran Johannesburg.
Anouk Aimée är självfallet praktfull i rollen som Lola. Marc Michel är utmärkt som Roland, detsamma gäller Elina Labourdette som Mme Desnoyers. Den som är uppmärksam, hittar Corinne Marchand som en av Lolas danskollegor. Corinne Marchand är mest känd från Cléo de 5 à 7, regisserad av Demys livskamrat, Agnès Varda. Raoul Coutards kameraarbete är också värt ett erkännande.
Jacques Demys filmer togs i allmänhet väl emot i Frankrike, men hade med några undantag svårt att få en internationell publik. Mycket tack vare Agnès Vardas insatser för att få hans verk restaurerade och tillgängliga för visning med digitala system, har han kommit att omvärderas de senaste åren. En ny generation åskådare och kritiker, med andra utgångspunkter och ett ibland bredare perspektiv, ser igenom den ofta skenbart glättade ytan. Många, tidigare högre skattade, filmer från epoken har inte åldrats med samma behag. Själv hittar jag fortfarande nya saker när jag ser om hans filmer.
Quentin från Montargis kan mycket väl vara den mest korkade brottslingen i det franska fängelsesystemet. Med tanke på att han aldrig kan vara tyst, blir det outhärdligt för hans cellkamrater. Det slutar alltid med bråk. Quentin är stark som en björn, speciellt när han blir attackerad. De två första veckorna på häktet har fem medfångar hamnat på sjukstugan. Han är inte det minsta elak, bara naiv och vänskaplig, men håller aldrig käften. Ruby är hans motsats. En riktigt hård skurk, som håller käften. Alltid.
Sandra är tillsammans med gangstern Vogel, Rubys tidigare chef och ett riktigt kräk. Sandra och Ruby finner varandra vilket Vogel upptäcker. Sandra slutar i en plastsäck nedgrävd i skogen. Ruby vill hämnas, som ett första steg rånar han Vogels hantlangare på bytet direkt efter ett värdetransportrån. Vogel går på jakt efter Ruby, men polisen hinner före. Ruby är dock småfisk jämfört med Vogel. Polisen vet allt om deras tidigare arbetsrelation men behöver Rubys vittnesmål. Ruby håller käft. De är redo att pröva allt för att få honom att vittna, eller åtminstone tala. Deras sista utväg är att knäcka honom. Därför placerar de Quentin som medfånge i hans häktescell. Det verkar som att planen lyckas, kanske t.o.m. lite för bra – Ruby hamnar på sjukstugans psykavdelning efter att ha skurit sig i handlederna. Men… Ruby hade en tanke med det hela. Med hjälp av en mutad sjukvårdare börjar han planera sin flykt. Quentin, som uppfattar relationen till Ruby på ett något annorlunda sätt än denne, bestämmer sig för att rädda sin bäste vän. För att få vara tillsammans skär han själv handlederna. Väl på samma avdelning som den tidigare cellkamraten, börjar mannen från Montargis, helt på egen hand, fila på en fritagningsplan. Quentin hinner först och lyckas iscensätta en kaotisk flykt – som interfererar helt destruktivt med Rubys planer. Situationen sammanfattas bäst av den ansvarige kommissarien när han konstaterar att ”Vi söker en skötare, en kranförare, en sinnessvag och en mördare”. Väl utanför murarna, på flykt undan Vogel såväl som polisen, gör Ruby seriösa men fruktlösa försök att skaka av sig Quentin. Den envetne pratkvarnen lyckas med tiden nöta ner tuffingens motstånd, det utvecklas till en kompisfilm. Det omaka paret går nu på jakt efter Vogel.
Det här är en enkel historia – rakt, osofistikerat och väldigt roligt. Ruby är en typ av roll som passar Jean Reno som hand i handske. Det här spelades in på den tiden då Gerard Depardieu fortfarande var respekterad, främst känd som en av Frankrikes största samtida filmskådespelare. Vi ser alltså två utmärkta insatser av två drivna skådisar som båda behärskar komedihantverket.
Herman J. Mankiewicz är nog mest känd som manusförfattare till Citizen Kane (vilket skildras i Mank). Han hade åtskilliga manus på sitt CV, bland annat denna lilla pre-pre-Altmanska väv av parallella trådar. Eftersom det finns oväntade relationer mellan karaktärer i de olika trådarna, korsas dessa redan innan de slutligen löper samman.
Oliver Jordan (Lionel Barrymore) har det besvärligt. Hans rederi lider svårt under depressionen och är nästan på fallrepet. Detta bekymrar varken hans hustru Millicent (Billie Burke) – vilken är mer än fullt upptagen av att planera en kommande middag som ska föra henne närmare societeten – eller dotter Paula (Madge Evans), som är helt uppfylld av fästmannens stundande återkomst från Europa. Oliver försöker få den burduse och socialt oslipade gruvmagnaten Dan Packard (Wallace Beery) att tillfälligt gå in i rederiet. Något som Dan senare anförtror sin troféhustru Kitty (Jean Harlow), erbjuder ett strålande tillfälle att blåsa Oliver och lägga egna vantar på rederiet. Under tiden oroar sig Millicent över att det finns en ensam dam på gästlistan, den äldre skådespelerskan och primadonnan Carlotta Vance (Marie Dressler). Vem ska hon bjuda in som kavaljer till Carlotta? Situationen är pressande för Oliver, han kollapsar på sitt kontor och råds av sin läkare Dr. Talbot att försöka ta det lugnt. Dr. Talbot, som är gift men sexmissbrukare, åker för att hälsa på sin älskarinna Kitty. Ja, den Kitty. Talbots är bjudna på Millicents middag, så även paret Packard. Det tätnar, men vem ska bjudas in som extra kavaljer? Fästmannen Ernest (Phillip Holmes) kommer hem från Europa. Paula, som när drömmar om en skådespelarkarriär, gruvar sig över detta, vill hon inte istället viga sitt liv åt sin hemlige älskare, Larry Renault (John Barrymore)? Larry Renault, den en gång så firade, numera alkoholrelaterat på fallrepet varande – men ännu inte helt kraschade – skådespelaren framstår för Millicent som den perfekte sistaminutenkavaljeren för Carlotta. Paula får honom att acceptera inbjudan. När hedersgästerna, Lord och Lady Ferncliffe meddelar att de har rest till Florida och måste avstå middagen, nödgas Millicent bjuda in sin syster och svåger som ersättare. Dessa är goda och sympatiska människor, men har inte riktigt samma sociala aspirationer som Millicent. Inte heller är de kanske riktigt av den kalibern man visar upp på ett kalas där man vill imponera på gräddan. Var det något mer? Middagen kan börja!
Större delen av filmen ägnas åt tiden innan gästerna samlas. Karaktärer och relationer etableras, intrigen byggs upp. Förutom ett bra manus, garanteras ett gediget regihantverk av George Cukor. Alla skådespelare levererar en utmärkt tolkning. John Barrymore spelar en närmast tragisk framtidsvision av hur hans egen karriär skulle komma utvecklas. Jean Harlow är utmärkt som golddigger. Billie Burkes självupptagna hysteri kunde knappast göras bättre. Lionel Barrymore är den varma värdigheten personifierad. Efter Grand Hotel (med Greta Garbo) året innan, var det kul att återse Wallace Beery med bröderna Barrymore igen. Och slutligen, Marie Dressler vet verkligen hur man levererar en replik. Vad sägs om detta… Kitty: I was reading a book the other day. Carlotta: Reading a book? K: Yes. It’s all about civilization or something. A nutty kind of book. Do you know that the guy says that machinery is going to take the place of every profession? C: Oh, my dear, that’s something you need never worry about.
Filmen beskrivs som en dramakomedi, men det är mer drama än komedi och det komiska är inte av det skrattframkallande slaget. Efter beskrivningarna på IMDB och Rotten Tomatoes fick jag se en helt annan film än den jag förväntade mig. Det som presenterades var inte bara annorlunda än, utan också så mycket bättre än vad jag hade trott. 30-tals Hollywood av bästa märke. Att se igen om några år.
Det finns speciellt en typ av film där Robert Altman excellerade som regissör. Filmer med stora ensembler och flera parallella trådar eller bihandlingar som oftast, men inte alltid, löper samman mot slutet eller, åtminstone, rör sig inom samma mer eller mindre begränsade ramar.
Ramen utgörs i det här fallet av modeveckan i Paris. Vi möter modeskapare, modeller, journalister, fotografer, fashionistas och hangarounds. Modevärlden verkar, för en utomstående, vara så bisarr att den är en satir i sig själv och visst finner man ett nöje i att få lite flöde över sina fördomsvattenkvarnar ibland, men satiren är inte den främsta behållningen med den här filmen. Rollistan är imponerande (den som vill spela superkändisbingo bör även hålla koll på alla i folkvimlet) och även om det egentligen inte gavs så mycket tid åt någon att glänsa i filmen, är det ändå kul att se sådana som Anouk Aimée, Richard E. Grant och Forest Whitaker i aktion. Linda Hunt är alltid sevärd och Rossy de Palma har jag bara sett i Almodóvars filmer tidigare. Kim Basinger, som ju hade sitt ögonblick i L.A. Confidential, gör riktigt hyfsat ifrån sig som modereportern Kitty Potter. Kitty, med assistent och kameraman, jagar intervjuer på alla visningar. Uppenbarligen kan hon inte så mycket om mode eftersom hon läser upp alla frågor från skyltar som assistenten har förberedda. Till slut, efter en visning som av olika skäl genomförts utan själva kläderna, får hon nog. När kejsaren nu till sist, definitivt visat sig vara naken, lämnar hon över mikrofonen till assistenten och lämnar med orden ”Grattis, du fick just en karriär, nu skiter jag i det här.”
Altmans tidigare, strukturellt likartade filmer Nashville, The Player (Spelaren) och Short Cuts blev framgångsrika och mottogs dessutom positivt av kritikerkåren. Prêt-a-Porter möttes inte lika nådigt. Jag kan förstå kritikernas synpunkter att filmen är rörig och missar målet i satiren. Altmans arbetssätt, där han i stora delar improviserar fram filmen med ensemblen, får problem i stora scener mitt i röran runt verkliga modevisningar. I flera längre sekvenser använde han flera kameror och hade alla nyckelkaraktärer ”mickade” på separata kanaler. Instruktionen var att stanna i rollen hela tiden, vad som sedan kom med i filmen bestämdes först vid klippbordet. Fanns det några bra improviserade repliker bland det inspelade materialet fick det styra hur scenen klipptes ihop. Resultatet är en film där det i de små ögonblicken ibland känns som att valen har gjorts för att plocka poäng för stunden, snarare än att ge en maska i den intrikata väven. Den är inte lika bra som de först nämnda filmerna, den känns lite lösare innanför den något diffusare ramen och det finns trådar som inte leder fram till en poäng, men det är, trots allt, ändå en underhållande film – men behållningen ligger i karaktärerna, detaljerna och episoderna, inte helheten. En återkommande och lustig liten igenkännandets detalj, är hur person efter person trampar i hundskit. När filmen spelades in hade parisarna ännu inte börjat koppla sina hundar så trottoarerna var, i allra högsta grad, minerad mark. För övrigt är det alltid trivsamt att få se Paris på film. Och, om inte annat, är filmen sevärd i det avseendet att det var sista gången Marcello Mastroianni och Sophia Loren möttes på filmduken.
På något sätt tilltalas jag ändå av rörigheten och trots alla reservationer är det här en film jag fortfarande har nöje av när jag ser den ungefär vart femte år.
Jag tycker om när filmer törs ta sig tid. Lucky törs ta sig tid. Egentligen händer ingenting i den här filmen, men i det lilla händer det ändå väldigt mycket. Harry Dean Stanton gör en fantastisk roll som Lucky i en av sina sista filmer.
Lucky bor i en dammig, och som det känns, avlägsen ökenstad. För att beskriva känslan över staden, ja egentligen över hela filmen, så är det lite Twin Peaks. När man ser de första avsnitten av Twin Peaks, så finns det två olika sidor, en ljus och en mörk, Den ljusa sidan är den som syns utåt, men man anar en väldigt mörk underström. Atmosfären över den här filmen är som den ljusa sidan av Twin Peaks. (Det hela blir ju inte sämre av att David Lynch faktiskt dyker upp i en biroll.)
Den yttre handlingen är, i stort sett, att vi får följa Lucky några dagar i hans liv. Han går sina dagliga promenader i ökenstaden där han bor. Han löser sina korsord. Han pratar med folk på den diner där han äter och den bar där han tar sin Bloody Mary. Han handlar sina cigaretter och sin mjölk. Han tittar på den vanliga frågesporten på sin TV. Det är i stort sett hela handlingen, och man njuter av varje minut.
Lucky är 90 år gammal, Stantons ålder under inspelningen, så visst är det en film om åldrande. Vissa kritiker har beskrivit filmen som en meditation över människans dödlighet. Det finns mer än ett tillfälle då vi upplever ateisten Luckys dödsångest och rädsla inför den kommande tomheten, men jag kan ändå inte hålla med helt om den beskrivningen. För mig är filmen minst lika mycket en stillsam hyllning av det liv som varit och en positiv acceptans av den dag som idag är. För Lucky har inte lagt av än, dagen ska gripas och det finns en dag imorgon också. Jag tycker det finns två scener som symboliserar det med all tydlighet. Luckys kaffebryggare har en klocka som under den första delen av filmen blinkar på 12:00. Styrkt efter en berättelse om att kunna samla ihop sig till att känna glädje även i de svåraste situationer, ställer han klockan rätt – klockan är inte tolv slagen ännu. Den andra scenen är när han, inbjuden men oväntad, dyker upp på ett mexikanskt födelsedagskalas. När alla sätter sig ner efter att ha sjungit för festföremålet, blir Lucky stående, tyst en stund och börjar sedan sjunga en mexikansk sång. Mariachiorkestern faller in, festdeltagarna lyssnar andäktigt och sjunger med i refrängen. Succé. En underbar och rörande scen. Det finns faktiskt en scen till, nära slutet (av filmen), där Lucky säger att sanningen är att allt kommer att ta slut och sluta i tomhet, det enda som återstår är ingenting. När han får frågan vad vi kan göra med det, svarar han ”We smile”.
Det här är Harry Dean Stantons unika svanesång, men vi ska inte glömma att han supportas av flera bra birollsinnehavare av vilka kan nämnas t.ex. Tom Skerritt, Ed Begley Jr. och Berry Shabaka Henley. Regidebuterade gjorde John Carroll Lynch (som varit synlig i ett större antal mindre roller i olika TV-serier, men inte är släkt med David), en imponerande debut med mersmak.
För den som vill se en film med en lugn, något melankolisk varm humor utan något trams, men med ett icke försumbart mått av eftertanke, kan jag inte göra annat än att ge mina allra varmaste rekommendationer. Och en sista sak… Sitt kvar, du får absolut inte missa det sista som sker innan eftertexterna börjar rulla.
Här kommer du inte att hitta några regelrätta recensioner, det finns det andra som gör bättre. Du kommer nog heller inte att hitta något som finns på den aktuella repertoaren eller särskilt mycket som är tydlig mainstream, inte aktuell mainstream i alla fall. Däremot kommer det att dyka upp en hel del, mer eller mindre kända, klassiska filmer från olika epoker. Jag kommer att försöka fånga mina tankar runt filmer jag ser och ibland deras regissörer och skådisar. Huvudsakligen är det nog för min egen skull, ett sätt att komma tillbaka och minnas. Det händer, mer ofta än jag egentligen skulle vilja, att jag senare frågar mig själv ”Jag såg ju den här; vad hände egentligen, hur slutade det och vad tyckte jag?”.
Så någon helt spoilerfri läsning garanteras inte. Och förresten… visst är det ofta man uppfattar, och uppskattar, en film annorlunda när man ser om den, när man inte behöver fokusera på handlingen. Spoilerskräck är inte min grej.
