Shukichi Hirayama (Chisû Ryû) och Tomi Hirayama (Chieko Higashiyama)
Med den talande svenska titeln Föräldrarna, skapar Yasujiro Ozu en finstämd och gripande berättelse om ett åldrande par på besök hos sina vuxna barn i Tokyo. Sonen läkaren och dottern med egen skönhetssalong har inte mycket tid för de gamla. Svärdottern Noriko, förmodad änka efter den yngre sonen som är försvunnen i andra världskriget, är istället den som tar ledigt från jobbet för att kunna umgås med svärföräldrarna och visa dem staden.
Filmen skildrar ett Japan i brytningstiden efter kriget. Men mer generellt visar Ozu, med fingertoppskänsla, en familjedynamik man inte behöver vara vare sig japan, eller leva i början av femtiotalet, för att uppskatta och säkert i vissa delar kunna relatera till. Det är en film som tillåter sig att ta tid, men rymmer samtidigt tillräckligt många vändningar (ej att förväxla med plot twist) för att de 136 minuternas speltid ska kännas lätt avsuttna. Under tiden serveras man en skildring av, ja egentligen livet självt, men kanske främst hur det är att åldras och inte längre vara behövd, Den som är otålig, bör ändå stanna upp för att njuta av Ozus utsökta bildkomposition.
Chisû Ryû och Chieko Higashiyama är utmärkta som det åldrande paret. Ryû, som spelade i 52 av Ozus 54 filmer, var inte 50 fyllda när han fullt trovärdigt porträtterade den 70-årige fadern. Setsuko Hara gör en sympatisk tolkning av den likaledes sympatiska svärdottern Noriko. I rollen som den äldsta sonen Koichi, ser vi Sô Yamamura, kanske mest känd som Amiral Yamamoto i Tora! Tora! Tora!
Tokyo Story är en klassiker som man bara ska se, någon gång i livet. Bli inte förvånad om det visar sig bli fler gånger än så. Det är få filmer där det händer så lite, som ger så mycket.
Det här kan vara den roll Udo Kier har väntat på, kanske den främsta prestationen under hans något brokiga karriär. Efter genombrott i Flesh for Frankenstein och Blood for Dracula, många skurkroller (allt från Hitler – mer än en gång – och Wolfgang Kortzfleisch – i Iron Sky – till Otto Van Vogel i ett avsnitt av kultserien Chuck) med sin grova tyska brytning samt flera roller hos Lars von Trier (exempelvis Riket, både den gamla och den nya) och Fassbinder, får han nu fullständigt briljera som åldrad dragqueen och damfrisör.
Pat Pitsenbarger lever ett glädjelöst liv på ett äldreboende. Det enda han har kvar är cigaretterna han tvingas röka i smyg. En dag får han besök av advokaten till en av hans gamla kunder som nu avlidit. Den förmögna Rita Parker Sloan (Linda Evans, ja, hon från Dynasty) har i sitt testamente stipulerat att Pat är den som ska piffa upp henne inför begravningen. Ersättningen 25 000 dollar är något förvånande, inte minst som deras tidigare frisör/kund-förhållande avslutades under icke vänskapliga former. Pat avböjer erbjudandet, men ångrar sig och rymmer från äldreboendet för att fullgöra sitt sista uppdrag.
Filmen utvecklas till en road trip genom såväl Sandusky, Ohio, som Pats minnen. Han träffar gamla vänner och hittar nya. Under resans gång får han tillbaka en del av sin gamla livsglädje. Det är en rolig film med mycket värme. Udo Kier backas upp av flera dugliga biroller, de främsta spelade av Jennifer Coolidge, Michael Urie och Ira Hawkins.
Regissören Todd Stephens är främst verksam inom HBTQ-sfären, inom vilken Swan Song har blivit såväl prisad som utnämnd till blivande klassiker. Jag – straight, vit man i pensionsåldern – presenterades ett för mig nytt perspektiv, något jag aldrig reflekterat över. När Pat får se ett pappa-par lekande med sina barn på stranden, konstaterar han att han inte vet hur man ska vara gay nu för tiden. Det har hänt mycket de senaste decennierna, även för Pat – som levt utanför garderoben – är det en ny värld med en generation som fått möjligheter som var stängda för honom. Man märker en blandning av glädje och bitterhet.
Ovanstående väcker fler tankar än så, på ett allmänmänskligt plan. Hur ofta får de som gått i bräschen för en samhällsförändring njuta av frukterna? I ett vidare perspektiv, ska vi ta förändringarna för givna? Vi har under en längre tid sett starka motreaktioner mot, exempelvis, den amerikanska medborgarrättsrörelsens tidigare framgångar såväl som mot metoo-rörelsen, och i ett ännu vidare perspektiv – vad innebär egentligen de märkliga skrivningarna om vandel i ett visst politiskt samarbetsavtal.
Nåväl, låt inte dessa mina personliga reflektioner avskräcka någon från att se denna film. Varm, rolig och med Udo Kier i absolut toppform.
Mark är en arbetslös skådis som har det tufft. Han ligger tre månader efter med hyran för den skabbiga källarlägenhet han delar med sin flickvän och sin totalförlamade bror (rugbyolycka). Den här dagen börjar dåligt när han vaknar av att hans felparkerade bil transporteras bort. Eländet fortsätter när flickvännen Sally slutligen fått nog och lämnar honom. Det är nu det börjar gå riktigt illa. Olycka följer på olycka i en svart komedi som tappar lite mot slutet, men på det stora hela bjuder på en härlig skröna.
Mark Doherty som skrivit manus, spelar huvudrollen. Den förlamade brodern, David, spelas av Dohertys verklige bror David. (Fantasin har verkligen firat triumfer här.) Flickvännen Sally porträtteras av Amy Huberman. Dylan Moran spelar rollen som Pierce, Marks bäste vän. På sina möten med Anonyma Alkoholister presenterar Pierce sig som författare, regissör och kypare. Doherty gör ett bra jobb ned den apatiska desperation som drabbar Mark när olyckorna hopar sig, men det är Pierce som – med sina halvt vansinniga förslag på hur problemen ska löss – driver handlingen framåt. Dylan Moran gör visserligen en karaktär som ligger väldigt nära flera av dem han gjort tidigare, exempelvis Bernard i Black Books och snattaren Rufus i Notting Hill, men han gör det väldigt bra.
Jag drar mig för att avslöja för mycket av handlingen den här gången, olyckorna som inträffar får bättre effekt om man inte vet vad ska hända. Det är en underhållande film, min erfarenhet är att den med utbyte klarar av att ses om med sisådär fyra/fem års mellanrum. Den som uppskattar en svart komedi utan alltför påtaglig djupsvärta, behöver inte tveka – även om jag ärligt talat tycker att den tappar mot slutet.
Marco Mazetti (Marcello Mastroianni) & Irène de Fontenoy (Catherine Deneuve)
Bilskolläraren Marco Mazetti har på senaste tiden drabbats av huvudvärk och yrsel. När han blir illamående under en konsert och måste gå ut och kasta upp kvällens middag, är det droppen för sambon Irène. Nu måste han verkligen uppsöka läkare. Efter läkarbesöket är han märkligt fåordig. Inte förrän morgonen efter, får Irène veta att han har blivit remitterad till en specialist samma dag. Det finns en anledning till varför Marco har varit så ovillig att ge alla detaljer. Läkaren han ska besöka idag, är en gynekolog.
Läkaren har bedrivit egen forskning runt kost- och miljörelaterade hormonförändringar, hans slutsats är att man i framtiden kan komma att se manliga graviditeter. Med alla påtagliga symptom, konstaterar den något biaserade gynekologen att Marco är gravid i fjärde månaden. Epokgörande, och det bekräftar slutsatsen i hans forskning. Naturligtvis är Marco inte gravid, vilket också visar sig när tiden har gått så långt att de törs röntga magen. Under tiden har mycket hunnit hända. Läkaren har presenterat sin forskningsrapport (och Marco) på en medicinsk konferens. Media har självfallet uppmärksammat den unika händelsen. Tidskrifter står i kö för intervjuer, Marco och Irène kommer i TV. Marco får ett lukrativt kontrakt som talesman för ett konfektionsföretag som lanserar en kollektion för havande fäder. Det börjar komma in rapporter från omvärlden om ytterligare gravida fäder.
En sak jag uppskattar med filmen, är att hysterin trots allt är väldigt måttlig. Omgivningen reagerar mest med ”det har jag inte hört förut, men det är väl så det är nu”. Paret blir varken hånat eller misstänkliggjort, vänner, kunder och allmänheten gratulerar. Irènes kollegor på frisersalongen konstaterar att nu kommer det inte dröja länge innan det kommer p-piller för män och nu kommer aborterna att bli fria. Politikerna inser att den nya situationen kommer att orsaka en boom i barnafödandet, nu krävs det insatser för allmän barntillsyn – fäder måste ju kunna arbeta…
Marcello Mastroianni var känd för sina, låt oss säga traditionella, åsikter i jämställdhetsfrågor, något som inte återspeglas i hur han gestaltar Marco. Körskolläraren skildras balanserat utan vare sig ironi eller överdrifter, ett gott komedihantverk. Däremot tycker jag att Catherine Deneuve är något underutnyttjad i rollen som Irène, hon blir egentligen aldrig mer än ett bihang till Marco. Michel Legrand svarar återigen för musiken.
Det är inte någon av Jacques Demys bästa, men helt klart en underhållande film.
Vargarna Joe Dobisch (Ray Walston), Mr. Eichelburger (David White), Jeff D. Sheldrake (Fred MacMurray), Mr. Vanderhoff (Willard Waterman) och Al Kirkeby (David Lewis) konfronterar C.C Baxter (Jack Lemmon)
Skrivsamarbetet mellan Billy Wilder och I.A.L. Diamond fortsatte efter Some Like it Hot. De kompletterade varandra väldigt bra. Wilder var ofta mycket cynisk, vilket Diamond kunde mjuka upp. Wilder regisserade Jack Lemmon som C.C. Baxter, kontorsslav på ett försäkringsbolag. För att klättra i karriären lånar han ut sin bostad till sina överordnande när dessa vill ha en plats att bedriva sina utomäktenskapliga eskapader.
Det är inget vackert porträtt som målas upp av vare sig företagsklimat eller den manliga delen av befolkningen. Den kvinnliga personalen betraktas närmast som bytesdjur av företagstopparna. Baxter verkar vara i grunden sund, han deltar inte i samma jakt men tvekar inte att vara medskyldig genom att låna ut lägenheten. Allt för karriären och en möjlighet till befordran. Den ende manlige karaktär i filmen som visar någon form av moralisk resning är Baxters granne, Dr. Dreyfuss (Jack Kruschen). Dreyfuss som inte känner till hela historien tror att det är Baxter själv som svarar för den livliga trafiken till och från lägenheten. Han är inte road…
Baxters överordnade beskrivs riktigt svinaktigt. De ser tillgången till lyan som en självklarhet. Joe Dobisch (Ray Walston) kan ringa upp mitt i natten, ”Men hon ser ut precis som Marilyn Monroe, lägg nyckeln under mattan, det tar inte mer än en halvtimme”. Klart det tar mer än en halvtimme och när Dobisch lägger fel nyckel under mattan är det något som bara skrattas bort dagen efter. Al Kirkeby (David Lewis) klagar på att spriten är slut, nu får du allt fylla på i barskåpet. När Baxter blir kallad till personaldirektören Jeff D. Sheldrake (Fred MacMurray) tror han att det är för att få sin efterlängtade befordran. Sheldrake, som visar sig vara ett ännu värre svin, har hört talas om arrangemanget och vill också låna nyckeln. När Baxter väl har fått sin befordran, och lämnar det fabriksliknande kontorslandskapet för sitt första egna kontor, med namn på glasdörren, kräver Sheldrake att få en egen extranyckel för sina fasta tider, måndag och torsdag. Vi ser alla svårigheter Baxter genomlider, fryser ute i regnet, bokar om tider för tre personer för att själv kunna få tillgång till sin lägenhet en kväll när han är sjuk. Det finns en tydlig egennytta i hans agerande, men eftersom vi samtidigt uppfattar honom som ett offer för sin egen beredvillighet, känner vi ändå sympati för honom. Baxter har ett gott öga till en av flickorna som sköter hissarna i byggnaden, Fran Kubelik (Shirley MacLaine). När han får korn på befordran, vågar han på en försiktig och något tafatt uppvaktning. Deras första date, ett teaterbesök, fryser dock inne. Det här är nämligen precis den dagen Sheldrake bestämt sig för att återuppta relationen med Fran, nu när han har någonstans att vara och t.o.m. givit två teaterbiljetter för nyckeln just denna kväll… Sheldrake har lovat att lämna sin fru, men det är ju inte så lätt att hitta rätt tillfälle. På bolagets julfest får Fran höra av Sheldrakes sekreterare (ett tidigare offer), att det är flera kvinnor på företaget som gått igenom samma historia med Sheldrake. På julafton har Sheldrake bokat in lägenheten. Det går ju inte att prata skilsmässa med frun när det är jul och allting. När Fran ger honom sin julklapp så har inget till henne, han kan ju inte komma ifrån för att handla, han ger henne en hundradollarssedel. Nu känner hon sig riktigt billig och konfronterar honom med vad hon hört på festen. När Sheldrake plockar upp sina presenter till familjen och åker hem, hittar Fran en burk sömntabletter (Baxter har rejäla sömnproblem, han får inte mycket sömn de kvällar lägenheten varit utlånad). Hon sväljer tabletterna. När Baxter kommer hem, hittar han den livlösa Fran. Han får grannen Dr. Dreyfuss att komma över och hjälpa till. Han ringer Sheldrake, men han kan ju inte åka hemifrån nu, det får du sköta själv. Dreyfuss magpumpar och medicinerar, tillsammans går de runt hela natten för att hålla Fran vaken. På morgonen är krisen över, men hon måste stanna kvar hos Baxter några dagar, än är hon för svag för att klara sig själv. Sheldrake förstår att det är sekreteraren som skvallrat för Fran, hon får sparken på stående fot. Innan hon lämnar byggnaden stämmer hon möte med Mrs. Sheldrake… Under mellandagarna får Baxter sin belöning för troget arbete, Sheldrake utnämner honom till vice personaldirektör. Med nyckel till chefstoaletten. På nyårsafton vill Sheldrake ha tillbaka extranyckeln som han glömde på julafton. Han har blivit utkastad av frun, så nu kan han gifta sig med Fran, och ikväll har de date, så hit med nyckeln. Baxter vill inte, Sheldrake hotar, nyckeln eller ditt fina kontor, något av dem får du lämna ifrån dig. Baxter ger honom då nyckeln till chefstoaletten. Det är nog nu. Äntligen har han följt Dreyfuss ordination, nu har han blivit en människa. Under nyårsfirandet berättar Sheldrake vad som hänt, varpå Fran lämnar honom och rusar hem till Baxter. Sheldrake sitter ensam, utan fru och utan älskarinna. Han fick vad han förtjänade, men flyter nog tyvärr upp till ytan igen.
Filmen är en svidande satir över unkna könsroller och ett företagsklimat jag hoppas att ingen kvinna behöver uppleva idag (även om jag tillåter mig tvivla på den saken). Samtidigt är det en komedi, men där komiken visas i sammanhang där jag inte tycker att det slipar av satiren. Ett exempel på en balansgång Billy Wilder behärskade med fingertoppskänsla, ungefär på samma sätt som han fick in humor även i Foreign Affair (som jag skrivit om tidigare). Jack Lemmon är den som svarar för merparten av komiken i filmen, men med ett helt annat angreppssätt än i Some Like it Hot. Här lyckas han göra humor av den stress Baxter utsätts för när han ska balansera karriärjakten med det lilla privatliv han trots allt har. Jag måste erkänna att jag inte är någon stor beundare av Shirley MacLaine, men här är hon väldigt bra. Fran är både bräcklig och stark på samma gång, vilket jag tycker MacLaine får fram. Fred MacMurray spelade oftast sympatiska roller, men med Billy Wilder gjorde han två av sin mörkaste, och kanske starkaste prestationer över huvud taget. Både som korrumperad försäkringstjänsteman, och mördare, i Double Indemnity, och som slemmig försäkringstjänsteman i The Apartment finns det ett mörker som Billy Wilder lyckas locka fram. Det krävdes en hel del övertalning för att få med MacMurray i båten, båda gångerna.
Första gången jag såg den här filmen kände jag mig kluven. Wilders rakbladsvassa cynism renderade denna satir fem Oscars, varav tre till Billy Wilder, bästa film, bästa regi och bästa manus. Men otrohet och utnyttjade kvinnor som tema för en komedi… Med en mindre skicklig filmskapare hade de kunnat bli tämligen plumpt, men med Billy Wilders precisa fingertoppskänsla håller sig filmen på rätt sida om gränsen till det osmakliga, och lyckas dessutom få till en högt skattad klassiker. Filmen ligger på Sight and Sounds 100-bästalista 2022. Efter Some Like It Hot, vilket är OK, men före Sunset Boulevard, vilket jag inte håller med om. Bland Billy Wilders filmer vill jag placera även Double Indemnity före The Apartment, men det betyder inte att The Apartment är dålig, eller att jag inte tycker om den. Billy Wilder har helt enkelt gjort så mycket som är väldigt, väldigt bra.
Yuen (Alex Man) och Fleur (Anita Mui) under en uppskakande bussresa.
Under en period med mycket fransk och (företrädevis äldre) amerikansk film, är det dags för lite multitasking. I detta fall betyder det asiatiskt med en dragning mot Japan och Hong Kong. Rundturen började med Jackie Chans Police Story, tre underhållande filmer men, ärligt talat, inte så mycket att skriva om. Däremot finns det anledning att behandla en film som visserligen är producerad av Jackie Chan, men av helt annan karktär. Rouge i regi av Stanley Kwan.
Platsen är Hong Kong. Året är 1934. Fleur (Anita Mui) är en medlem av det lätta gardet som väcker intresset hos Chan (Leslie Cheung), arvtagare till en apotekskedja. Deras relation utvecklas till kärlek, men när deras förbindelse motarbetas av Chens familj, sluter de en självmordspakt för att kunna förenas i evigheten. Vi förflyttar oss nu till 1987. Fleur har förgäves väntat på Chen i 53 år. Som spöke återvänder hon till Hong Kong för att söka efter Chen.
Det första självklara draget är naturligtvis att sätta in en tidningsannons under personligt. På tidningens kontor träffar hon Yuen (Alex Man) som hjälper till, men eftersom Fleur inte har några pengar får publiceringen anstå till dagen efter när hon kommer tillbaka med likvida medel. Yuen beger sig hemåt och blir först förvånad när han stöter på Fleur på gatan utanför kontoret, förbryllad när hon dyker upp på hans matställe, därefter något obehagligt berörd när hon sitter på hans buss och slutligen skräckslagen när han inser att hon är ett spöke. Fleur lyckas dock lugna ner honom och när hon har fått berätta sin historia väcks hans empati. När sedan Yuens flickvän Ah (Emily Cho) också övertygas om sakernas faktiska tillstånd, beslutar det levande paret att hjälpa spöket i sitt sökande.
Så här långt har jag inte berättat mer än vad som framgår av IMDbs korta storyline – mer än så tänker jag inte spoila – men av den texten inser man att det kan ta vägen i stort sett vart som helst. Det finns några roliga scener, men det är absolut ingen komedi. Visserligen ett spöke, men definitivt inte horror. Den bästa kategoriseringen är nog ”romantiskt fantasydrama”, och ett väldigt trivsamt sådant. Handlingen hoppar mellan 1934, där vi får se hur Fleurs och Chens historia utvecklas, och 1987 där vi får följa Fleurs sökande.
Den som gör störst intryck i filmen är utan tvekan Anita Mui som Fleur. Anita Mui var framgångsrik både som aktris och Cantopop-artist (precis som Leslie Cheung) innan sin förtida bortgång i cancer, endast 40 år fyllda. I ett väldigt återhållet spel, anpassat efter karaktären i den aktuella tidsepoken, lyckas hon genom opiumdimmorna förmedla ett känsloregister både som levande och som spöke. Innan hon gick bort hann hon, bland annat, spela in två actionrullar med Maggie Cheung och Michelle Yeoh. De amerikanska rättigheterna till de filmerna verkar ligga hos Janus Films; på internet cirkulerar ett rykte att de kommer att släppas på skiva av Criterion. Om så sker, är åtminstone min förbeställning given… Men nu tillbaka till Rouge. Filmen bjuder på flera vackra scenbyggen, speciellt i sekvenserna från 1934, om än ej samma visuella orgie som exempelvis Hou Hsiao-Hsiens Flowers of Shanghai. I de moderna scenerna är färgskalan mer nedtonad. Kameraarbetet är relativt dynamiskt, stillsamt dynamiskt, effektivt bildberättande snarare än sökande estetiken i varje sekund – vilket inte innebär att det saknas vackert komponerade sekvenser, särskilt i scener från 1934 hittar vi ett mer lyriskt bildspråk. Det är möjligt att jag observerar ännu mer när jag ser filmen nästa gång, vilket jag kommer att göra.
Egentligen är jag pinsamt obevandrad i filmutbudet från Hong Kong, av Stanley Kwans alster har jag tidigare bara sett hans halvt biopic, halvt dokumentära Ruan Ling Yu (Center Stage), vilket var några år sedan – en film jag verkligen vill rekommendera. Som jag minns den, gjorde den ett större intryck på mig än Rouge. Men inte desto mindre, det här är en film värd att se.
Camille Javal (Brigitte Bardot), Paul Javal (Michel Piccoli) och Fritz Lang (Fritz Lang)
Brigitte Bardot filmdebuterade redan 1952 och blev tämligen omgående både känd och ökänd som sexsymbol. I och med Et Dieu… créa la femme (Och gud skapade kvinnan…) 1956 blev hon världsberömd. I början av 60-talet var hon inte bara ett av filmvärldens största namn, utan ett av världens mest kända namn över huvud taget. Filmhistorikern Colin MacCabe säger, i en introduktion till Le mépris, att den närmsta jämförelsen – med avseende på berömmelse – är med prinsessan Diana.
Bardot hade under sin karriär fått ganska skarp inhemsk kritik, men försvarades av Cahiers du cinéma. Godard och Bardot hade blivit bekanta, stjärnan berättade att hon gärna ville göra en film med Godard. Samtidigt tyckte Carlo Ponti, som varit medproducent (med Georges de Beauregard – Georges de Beauregard och Carlo Ponti hade varit med tidigt i nya vågen. Beauregard redan med À bout de souffle, tillsamman producerade de bl.a. Lola och Cléo de 5 à 7) till Une femme est une femme och Les Carabiniers, att det fick räcka med nya vågen, nu ville han producera ”vanliga” filmer. Godards svar var ”Jag älskar all film, visst kan jag regissera en vanlig film. Ge mig en bok jag kan göra ett manus av.” Boken blev en roman av Alberto Moravia, filmen blev Le mépris. Bardot hade läst romanen och ville gärna göra rollen som Camille. Med ett gediget komplett manuskript och den garanterade publikmagneten Brigitte Bardot med på tåget, blev det inte svårt att skrapa ihop till en rejäl budget. Som producent lyckades man också fiska in Joseph E. Levine. Jag tror det var enda gången Godard samarbetade med en amerikansk producent. Levine var ganska sur efter visningen av den första versionen. Här hade han pytsat in mängder av dollar i en Bardot-film och så hade hon kläderna på sig i hela filmen. Nädu Godard, nu får du allt skärpa till dig. Ja, ja, säger Godard och spelar in den mycket vackra inledningsscenen där Bardots Camille Javal ligger naken i sängen (på mage) med maken Paul Javal (Michel Piccoli). Färg och Cinemascope.
På ytan är det här en film om en filminspelning och ett äktenskaps sammanbrott. Den amerikanske producenten Jeremy Prokosch (Jack Palance) vill anlita Paul Javal för att skriva om manuset för en film baserad på Odysséen. Prokosch är inte alls nöjd med regissören Fritz Lang (spelad av Fritz Lang, här behövdes inga påklistrade filmhistoriska referenser, här hade Godard tillgång till äkta vara), som i amerikanens tycke gör en alltför klassisk tolkning av materialet, med alldeles för mycket symbolik istället för nakna kvinnor. Det är väldigt stora spänningar mellan producenten och regissören (som knappt orkar dölja sitt förakt för amerikanen – det är dock ej det föraktet som är det centrala i filmen), och det är inga problem att förstå vilken sida som har Godards sympatier. När Fritz Lang och Paul Javal citerar Hölderlin och Dante, plockar Prokosch upp ett litet häfte med citat som verkar komma från lyckokakorna på en kinesrestaurang. Löjet växer ytterligare när vi inser att producenten inte behärskar den manuella växellådan i sin sportbil. Nej, Godard visar inte upp något vackert porträtt av producenten. För övrigt var stämningen mellan Godard och Jack Palance under inspelningen ungefär lika kärleksfull som den mellan Odysséens regissör och producent. (Bagdad Café är den enda film jag kan påminna mig, på rak arm, där Jack Palance rollkaraktär ger ett sympatiskt intryck. En bra skurk.)
Under ytan kan vi ana några andra teman. Piccoli berättar från kostymprovningarna att Godard rekommenderade en hatt han själv hade velat ha. ”Då insåg jag hur jag skulle spela Javal, jag skulle spela honom som Godard. Jag och Bardot ställde oss i Godards och Anna Karinas skor.” Att det sönderfallande äktenskapet på filmduken är en spegling av Godards eget äktenskap, är ingen långsökt tolkning. För det andra… I filmen har vi giganten Fritz Lang, en representant för något som inte längre existerar, det gamla Hollywood, en av Godards idoler. Representerade det nya Hollywood har vi här den burduse Prokosch, kulturellt och intellektuellt en krympling. Godards kärlek till Hollywood har passerat sitt bäst före-datum, nu bryter han upp.. För det tredje; vid den här tiden hade Vietnamkriget redan börjat trappas upp, det är många som vill läsa in USAs aggressiva utrikespolitik i Prokosch gestalt.
Vi följer filmteamet några dagar under vilka Camilles kärlek till maken förbyts i förakt. Paul frågar flera gånger varför hon föraktar honom, men får aldrig något svar. Observerar vi hur Camille betraktar sin man i några nyckelscener, tror jag vi själva förstår svaret. Prokosch har hört om Camilles skönhet redan innan han träffat paret Javal, och när de ses första gången börjar han, illa dolt (och ursäkta språket), limma på henne. Camille är inte trakterad av den uppmärksamhet amerikanen visar henne. När Prokosch bjuder hem makarna på en drink, men tyvärr bara har plats för en passagerare i bilen, säger Paul till Camille ”åk du, jag kan ta en taxi”. Han förstår inte att Camille vill bli räddad från amerikanen. Den giftiga blick hon ger honom när bilen åker iväg, säger det mesta. Det här är inte enda gången Paul lämnar henne ensam med Prokosch, vi ser att det är mot hennes vilja men Paul förstår ingenting. Vi ser och förstår. Allt i enlighet med ett citat från Godard, ”Kameran är till för att se, att se det vi inte ser”. En replik mot slutet av filmen; ”Odysseus insåg för sent att han förlorat Penelopes kärlek, för han hade varit för försiktig.” sammanfattar hela situationen. Frågan är hur självreflekterande den repliken var för manusförfattaren Godard.
Le mépris är vackert filmad. Godard, som låter Fritz Lang säga att ”Cinemascope är inte för människor, utan för ormar och begravningar”, behärskar Cinemascope-formatet och ger också prov på ett effektivt rörligt kamerarbete, speciellt i en lång scen som utspelas i Javals lägenhet i Rom.
Fastän det är väldigt plågsamt att se Pauls självdestruktiva väg mot förlusten av Camilles kärlek, är det en film jag tycker väldigt mycket om. Alla skådespelare excellerar i sina roller. Kort sagt en väldigt bra film.
Derek Flint (James Coburn), med två av sina väninnor, i samspråk med underrättelsechefen Cramden (Lee J. Cobb)
I inlägget om Modesty Blaise (här) nämnde jag att Bondfilmernas succé skapade en våg av agentfilmer eller parodier på sådana. Parodier, eller åtminstone skämtsamma agentfilmer har levt kvar. De senaste 25 åren har presenterat sådant som Johnny English och min personlige favorit OSS 117, där Jean Dujardin briljerar som tvärkorkad fransk agent för vilken politisk korrekthet är ett fullständigt okänt begrepp. Min favorit från tiden det begav sig, 60-talet, är James Coburn som Derek Flint.
Derek Flint är cool och kan allt. När han vill vila, stänger han av hjärtat. När det är dags att, bokstavligen, vakna till liv igen, börjar en tidsinställd manick i hans klocka picka honom på handryggen. En unik hjärtstartare. Mycket praktiskt när man ska lura skurkarna att man är död. James Bond kan placera in ett vin till distrikt, årgång och vingård. Om Flint får reda på proportionerna i en kryddblandning, reser han till Marseille och smakar sig igenom alla stadens krogar för att hitta den Bouillabaisse skurken måste ha ätit straxt innan attentatet. Han ligger heller inte efter när det gäller prylar. Han behöver inga vapen eftersom hans cigarettändare har 86 olika funktioner (87 om man ska räkna att den kan tända cigarrer). Hans penna kan också användas för kemisk analys. Någon form av fantastisk kalejdoskopisk spektroskopi som inte begränsar sig till grundämnen utan även klarar tämligen komplexa konglomerat av molekyler. Vi får heller inte glömma de förenade internationella underrättelsetjänsternas datorcentral. Hålkorten smattrar så det står härliga till.
Själva handlingen är kanske inte så mycket att haka upp sig på, men det börjar med att en illasinnad grupp vetenskapsmän lärt sig styra vädret. Från sitt högkvarter initierar de allehanda extremväderkatastrofer för att visa världsledarna att deras utpressning ska tas på allvar. Hur det slutar är lätt att gissa om att vet att det kom en uppföljare, In Like Flint. Båda filmerna är kul, okomplicerad underhållning. Lite dumt ibland, men kul. Man bör dock vara beredd på att Derek Flint har en kvinnosyn – vilket blir tydligast mot slutet av den andra filmen – som kan få Sean Connerys Bond att framstå som militant feminist.
Ned Merrill (Burt Lancaster) simmar några längder under ett besök hos vänner. Det är många i grannskapet som skaffat swimming pool, Ned får idén att han ska simma hemåt istället för att ta bilen. Burt Lancaster gör en av sina främsta prestationer i denna säregna film som inte gick hem hos vare sig kritiker eller publik på tiden det begav sig. Hade den kommit några decennier senare kan mottagandet mycket väl ha blivit annorlunda. 2000-tals kritikerna ger den 100% på Rotten Tomatoes.
Filmen spelades in i Westports, Connecticut, välbärgade förstäder 1966, i regi av Frank Perry. 1967 när några scener skulle tas om, i vissa fall med nya skådisar, sparkades Perry. Sidney Pollack fick förtroendet att ta hand om omtagningarna. Frank Perry är dock den som tillskrivs filmen. The Swimmer är, på det hela taget, en visuellt njutbar upplevelse med en palett som speglar gränsen mellan sommar och en långsamt begynnande höst. I början får vi se Ned springande genom ett skogslandskap, barfota, endast iförd badbyxor (den enda kostym han bär under hela filmen). Han kommer fram till gamla vänner som är både glada och överraskade att träffa honom. Ned ger ett kraftfullt intryck med ett vinnande sätt. Idén att simma hemåt via grannskapets simbassänger, förleder lätt tittaren att se fram mot en komedi. Redan tidigt – när vi ser omgivningens förbryllade miner när Ned nämner hustru och döttrar – känner vi dock att det är något som skaver. Även om många han möter är glada att se honom, förstår vi av bisatser och stickrepliker att allt inte står rätt till. Uppenbarligen är han utan arbete, uppenbarligen har han varit borta en längre tid. För varje interaktion, för varje ny bassäng, inser vi mer och mer att Ned kanske inte är den genomsympatiska person vi trott, och heller inte verkar leva i samma verklighet som alla andra. Det är två möten som är särskilt gripande, det ena med en liten pojke som är ensam hemma (med barnvakt) när föräldrarna är på semester, det andra med en före detta älskarinna. I det senare av dessa möten rasar de sista resterna av Neds fasadputs. Redan innan detta möte har vi misstänkt att Ned har varit inlagd på någon mentalvårdande institution, vilket förklarar hans långa frånvaro. Vi får det aldrig bekräftat, men den starka slutscenen, när han äntligen kommer hem, känns som en tydlig bekräftelse.
I analyserna av The Swimmer har det skrivits mycket om den Amerikanska drömmen och det idylliserade förortslivets krakelerade yta. Jag bryr mig inte om att referera, utan nöjer mig med att konstatera att Ned har ramlat av framgångståget. Det här är en film man inte glömmer i första taget. Rekommenderas.
Venus (Geneviève Galéa), Ulysses (Marino Masé), Cleopatra (Catherine Riberio) och Michel-Ange (Patrice Moullet) studerar krigsbytet som ligger på matbordet.
Det här är nog så långt man kan komma från The Longest Day som kom året innan. Les carabiniers är en anti-krigsfilm som med ett icke föraktligt mått av svart humor skildrar krigets mindre ärofyllda sidor. Precis som Le petit soldat är det här en av Godards mer lättillgängliga politiska filmer. Förutom att rent generellt angripa militarismen, vill han också visa hur kapitalismen utnyttjar de små och svaga i samhället.
Ulysses (Marino Masé) och Michel-Ange (Patrice Moullet) bor med sina hustrur Cleopatra (Catherine Riberio) och Venus (Geneviève Galéa) i skjulliknade hus, på en karg landsbygd i ett ospecificerat land. De förefaller tämligen okunniga om världen utanför, speciellt Michel-Ange dessutom tämligen klent utrustad å huvudets vägnar. En dag kommer en jeep med två soldater på besök. Soldaterna har med två standardiserade blanketter, ett generellt formulär i kungens namn, med männens namn handskrivet på den heldragna linjen. Kungen behöver dem som soldater i kriget. När de utlovas ett rikt byte, allt de kan lägga händerna på i fiendeland, samt carte-blanche att ostraffat begå vilka illdåd de vill, allt från att mörda och bränna ner byar till att lämna restauranger utan att betala – det är ju krig, då är allt tillåtet, de har ju brevet från kungen – blir lockelsen för stor, de tar värvning. Innan de packar in sig i jeepen för att dra i krig, får de med sig ”inköpslistor” från sina hustrur.
Deras äventyr under kriget, som blir långvarigt och för dem runt världen, skildras i scener som inleds av de vykort som skickas till kvinnorna, nästan som textskyltarna i en stumfilm. Vi får se hur de försöker plundra, hur de mördar civila och avrättar partisaner. Allt i tron att eftersom de gör det i kungens namn, är det tillåtet – det är ju krig. Vi ser dem inte inblandade i några klassiska stridsscener, kriget representeras främst av inklippta snuttar från (vad jag uppfattar som) gamla journalfilmer samt av bakgrundsljudet. Ljuddesignen i Les Carabinieres påminner väldigt mycket om den i Une femme est une femme, samma hoppklippning som vi i À bout de souffle upplever bildmässigt.
Männen kommer hem efter några år, Ulysses har förlorat ena ögat – utstucket av en äkta man då han kysste en främmande kvinna. Deras hemförda krigsbyte utgörs av en sliten resväska fylld av vykort föreställande allt de anser sig ha erövrat och ska utkräva av kungen när kriget är slut, något de får bekräftat när de rekryterande soldaterna kommer för att dekorera våra hjältar med de medaljer kungen har tilldelat dem. De bor så avsides att de undrar hur de ska få reda på att kriget är slut, men soldaterna försäkrar dem att fyrverkerierna under festligheterna kommer att synas långt. Efter en tid syns fyrverkerier mot himlen. Eftersom dessa visas som negativ, förstår vi tittare att något inte stämmer. Kriget är förlorat och har övergått i ett inbördeskrigsliknande kaos. Kungen har inga tillgångar. Ulysses och Michel-Ange mördas av en av soldaterna som rekryterade dem.
Bortsett från Marino Masé, är det ingen av skådespelarna som fick någon nämnvärd karriär, vare sig före eller efter den här filmen. Masé är bokförd för 116 roller på IMDb, varav några småroller i stora produktioner, men egentligen inget som satt något djupare avtryck i filmhistorien.
Det här är en film som jag har haft svårt att få tag på. Min franska är inte tillräckligt vass för otextade versioner, så döm om min förtjusning när jag upptäckte att den faktiskt finns på Netflix. Jag uppskattade den. Mitt i den svarta humorn kan man inte låta bli att börja reflektera över vad en människa är beredd att göra i en omgivning där etik och moral satts ur spel, eller där gränserna för vad som betraktas som normalt gradvis förskjuts. Jag tycker därför att Les carabinieres har en del att säga oss idag, i fredstid, i Sverige…
Här kommer du inte att hitta några regelrätta recensioner, det finns det andra som gör bättre. Du kommer nog heller inte att hitta något som finns på den aktuella repertoaren eller särskilt mycket som är tydlig mainstream, inte aktuell mainstream i alla fall. Däremot kommer det att dyka upp en hel del, mer eller mindre kända, klassiska filmer från olika epoker. Jag kommer att försöka fånga mina tankar runt filmer jag ser och ibland deras regissörer och skådisar. Huvudsakligen är det nog för min egen skull, ett sätt att komma tillbaka och minnas. Det händer, mer ofta än jag egentligen skulle vilja, att jag senare frågar mig själv ”Jag såg ju den här; vad hände egentligen, hur slutade det och vad tyckte jag?”.
Så någon helt spoilerfri läsning garanteras inte. Och förresten… visst är det ofta man uppfattar, och uppskattar, en film annorlunda när man ser om den, när man inte behöver fokusera på handlingen. Spoilerskräck är inte min grej.
