Belle of the Nineties (Mae West del 4)

Postat den 2022-10-13 av PeO
Duke Ellington & Mae Wests axel

Mae West spelar kabaréartisten Ruby Carter som är tillsammans med boxaren Tiger Kid (Roger Pryor). Rogers manager gillar inte att adepten sysslar med annat än boxning så han manipulerar Tiger att misstro Ruby. I besvikelsen accepterar Ruby ett anbud att börja jobba på ”The Sensation Club” i New Orleans. Klubbens ägare, Ace Lamont (John Miljan) är en hal typ. Med Rubys ord: ”His mother should’ve thrown him away and kept the stork”. Ruby motstår Aces försök att charma henne, dels för att hon helt enkelt inte gillar honom, dels för att Ace redan har en flickvän Molly (Katherine DeMille, adoptivdotter till Cecil B). ”Jag har aldrig stulit en annan kvinnas man om hon inte förtjänat det.”

Ruby får ytterligare en beundrare i Brooks Claybourne (Johnny Mack Brown). Han överöser henne med juveler utan att egentligen få något för det. Ace ser möjligheter till lättförtjänta pengar och lurar Tiger att råna Ruby på just dessa juveler. Tiger har nämligen kommit till New Orleans för en titelfight. Han genomför rånet utan att veta att det är Ruby han rånat. Vår hjältinna lyckas dock luska ut hur det hela gått till. Hon ruvar nu på en gruvlig hämnd.
Inför titelmatchen har Ace satsat hårt i vadslagningen, nästan allt han äger och har på vinst för Tiger. Det är en tuff fight, men i 27e ronden (det här utspelas på 1890-talet) har Tiger ett tydligt övertag. Nu iscensätter Ruby sin raffinerade hämnd, hon häller knockoutdroppar i Tigers vattenflaska. Tiger förlorar matchen och Ace blir ruinerad. Som grädde på moset lyckas hon få Tiger att tro att det var Ace som drogade honom. Det är inte helt slut ännu, men man kan ju inte spoila allt…

Belle of the Nineties regisserades av Leo McCarey som redan hade ett antal filmer på meritlistan. Han hade bl.a. regisserat Duck Soap, av många (däribland jag själv) betraktad som en av Bröderna Marx allra bästa filmer. Leo MaCarey skulle sedermera plocka hem tre Oscars, varav en för bästa manus.
Rubys kompband på ”The Sensation Club” är inga andra än Duke Ellington med orkester. Det trodde ni inte… Mae West i samma division som Ella Fitzgerald och Alice Babs. Mest noterbart är väl ”My old flame”, numera del av standardrepertoaren, som skrevs till den här filmen.

1934 hade Hays-koden satt in, vilket märks i den här filmen. Mae West kan inte vara fullt lika fräck och direkt, men hon får ändå in en hel del oneliners – om än lite tamare.
– May we ask what types of men you prefer?
– Just two, domestic and foreign.

För att fortsätta om Hays-koden, så är det minst en scen som kanske inte hade funnits med om filmen kommit något år tidigare. Syndare och brottslingar skulle visa uppenbar ånger för att eventuellt undgå straff. En kväll hålls en utomhusgudstjänst, för en svart församling, nedanför Rubys fönster. Medan församlingen sjunger en spiritual, börjar Ruby sjunga om hur hon, med sitt dåliga rykte, inte ens kommer att kunna höra domedagsbasunen på den yttersta dagen. Scenen är effektivt filmad och klippt men, för en nutida åskådare, störande rasstereotypisk.

Hays kräver inte – explicit – rassegregation, men i relationen med hennes, så gott som uteslutande, svarta hembiträden/uppasserskor, märker jag en tydlig skillnad jämfört med pre-code. I de tidigare filmerna framstår relationen som mer vänskaplig, om än ej jämställd, här är det mer tydligt ett arbetsgivare/anställd-förhållande.

1934
73 minuter

Publicerat i Filmer, Skådisar | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Peau d’âne – Flickan med åsneskinnet (Jacques Demy del 6)

Postat den 2022-10-09 av PeO
Kungen (Jean Marais) & Prinsessan (Catherine Deneuve)

Filmatisering av en saga från Charles Perraults Gåsmors sagor. En vacker prinsessa måste fly från slottet – och pappa kungen – för att inte behöva gifta sig med honom. För att hålla sig dold, maskerar hon sig med ett åsneskinn, med huvud och allt. Fullständig oigenkännlig får hon plats som kökspiga i ett grannland. Prinsen i det landet får av en tillfällighet se henne utan förklädnaden och blir djupt förälskad. Eftersom det i sagorna aldrig går raka spåret, måste det till lite spelad sjukdom, kakbak och ringprovningar innan de tu kan få varandra. Hade de inte dött hundra år senare, hade de fortfarande levt lyckliga tillsammans.

Charles Perrault gav ut Gåsmors sagor 1697. Vi känner igen många av sagorna som Askungen, Törnrosa, Mästerkatten och Rödlvan. De versioner av sagorna vi är bekanta med är dock Bröderna Grimms, som glatt ”lånade” av Perrault. Gåsmors sagor kom ut i svensk översättning på 1950-talet, men just den här sagan fanns inte med i den svenska utgåvan. I Frankrike är Peau d’âne välkänd och inför hemmapubliken blev det här Demys mest framgångsrika film.

Jacques Demy upplevde som barn bombningarna av Nantes i september 1943. Han beskriver det som en fruktansvärd upplevelse. ”Med så fruktansvärda minnen är det som att inget har någon betydelse längre. Det är då man börjar skapa en fantasivärld.” Utan att överanalysera, kan man här förstå några typiska drag i flera av hans filmer, men kanske aldrig så uttalat som i Peau d’âne. Han berättar vidare att det var den av Perraults sagor som gjorde störst intryck på honom. Han försökte fånga känslan han hade, när han som litet barn läste sagan. Han ville filma sagan ur ett barns ögon.

Veteranen Jean Marais har rejäl tyngd i rollen som kungen. Trots att han bara är med i en mindre del av filmen, är det han som sätter den djupaste prägeln. Catherine Deneuve är självfallet perfekt som den vackraste prinsessan. Jacques Perrin (Maxence i Les Demoiselles…) spelar prinsen med en viss ironisk distans och Delphine Seyrig är utmärkt i rollen som gudmorsfé (en mycket modern sådan, hon anländer i helikopter till det avslutande bröllopet). Michel Legrand visar återigen sin mångsidighet genom ett ljudspår med väldigt sagotidstypisk karaktär.

Jag tycker att berättandet går tämligen rakt fram, utan några egentliga longörer eller omvägar. Hade jag varit fransman och läst sagan som barn, eller sett filmen som barn, hade jag kanske uppfattat den lite annorlunda. Det fanns referenser – om det nu var referenser – jag inte förstod, varför var tjänarna i Kungens rike blåmålade och de i Prinsens rike rödmålade (t.o.m. hästarna var rödmålade)? Och prinsessans boss, varför harklar hon sig och spottar ut paddor? Orkar jag se den någon mer gång, är det möjligt att jag kan komma att uppskatta detaljer i såväl miljöer som kameraarbete som nu undslapp mig. Efter att ha sett filmen för första gången, är känslan mest ”OK, då kan jag pricka av den…”. Och, som nutida åskådare störs man av sagans incestuösa tema.

1970
91 min


Publicerat i Filmer, Regissörer | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Everything Everywhere All at Once

Postat den 2022-10-06 av PeO
Jamie Lee Curtis (Deirdre Beaubeirdre, delvis skymd och ur fokus), Joy Wang (Stephanie Hsu), Waymond Wang (Ke Huy Quan), Evelyn Wang (Michelle Yeoh) och Gong Gong (James Hong). För en gångs skull i ”vårt” universum

Under de senaste åren har såväl film som TV frambringat ett otal alster som begagnar sig av begreppen alternativa/multipla universum och parallella tidslinjer. En del väldigt intelligent och fängslande, men ganska mycket börjar onekligen kännas lite uttjatat. När man känner att man börjar bli mätt på fenomenet, kommer så en film som Everything Everywhere All at Once, och plötsligt känns det fräscht igen.

Begreppet multiversum tillhör de mer fantasieggande aspekterna av modern kosmologi. Det finns olika tankar runt detta, exempelvis den som beskrivs av, bland andra, Max Tegmark. I en oändlig intighet har Big Bang skapat vårt universum. I en oändlig intighet kan ett oändligt antal Big Bang skapa ett oändligt antal universa. Med ett oändligt antal universa, finns ett oändligt antal varianter och utfall. Allt som över huvud taget kan inträffa, har alltså inträffat i något universum av alla dessa. I de flesta existerar varken jorden, mänskligheten eller jag. I ett universum är jag en gråsugga men i ett annat lever jag ett lyckligt familjeliv med Julianne Moore och våra åtta barn, vilket är trösterikt – speciellt i kontrast mot det ytterst störande alternativa universum där jag har en romantisk relation med Donald Trump.
En annan tolkning av begreppet är att i varje beslutssituation finns det alternativa val, där respektive val ger upphov till nya parallella tidslinjer, varav en är den där vi uppfattar att vi befinner oss, den som följer det val vi gjorde. Det är ungefär den tanken som ligger bakom filmen Sliding Doors från 1998. Everything Everywhere All at Once är en annan, mer vildvuxen variant på samma tema.

Regissörsduon Daniels, Dan Kwan och Daniel Scheinert, började med att regissera musikvideos. Jag vet egentligen inte vad som har hänt i den genren de senaste 30 åren, men efter branschens första trevande försök med musikvideos under 70-talet, utvecklades snart ett nytt filmspråk. Snabba korta klipp (inte på samma sätt som Godards hoppklipp), udda bildvinklar och -utsnitt samt en annan, inte sällan gräll, estetik är mina minnen av 80-talets musikvideos. Jag kan se ett utvecklingsspår som leder fram till nästan varje actionfilm jag sett de senaste decennierna. (Men då ska samtidigt påpekas att jag inte är någon stor action-aficionado.) I de flesta fall känner jag att klipptekniken bara är till för att skapa ett intryck av tempo och intensitet – vilket ofta lyckas – men vad jag (bland mycket annat) uppskattar med Daniels, är hur de i den här filmen lyckas förstärka själva berättelsen i de snabbaste klippen. Jag imponeras också av hur duon närmast omärkligt skildrar dåtid, nutid och skilda universa med hjälp av olika bildformat, objektiv och färgscheman.

Precis som i sin första spelfilm Swiss Army Man, har regissörerna även skrivit manuset. De har en intressant, något absurd humor som verkligen resonerar med min egen. Den första filmen handlar om en skeppsbruten Paul Dano som blir kompis med ett ilandflutet lik, spelat av Daniel Radcliffe. Under en mix av snäll Zombiefilm, kompisfilm och äventyrsfilm döljer sig en berättelse som egentligen handlar om ensamhet och förnekelse. Everything Everywhere All at Once är i grunden en film om relationer i en familj, utspelat i multiversum och med en hel del action. Båda filmerna är väldigt varma och väldigt roliga – inte roliga på ett sätt man gapskrattar åt, mer som ett långvarigt njutningsfullt leende med något enstaka hjärtligt skratt.

Rollbesättningen är helt perfekt i den här filmen. En nedsminkad Michelle Yeoh är fullständigt strålande som den föga glamorösa huvudpersonen Evelyn. Hennes något tafatte make Waymond spelas av Ke Huy Quan (mest känd som Short Round i Indiana Jones and the Temple of Doom). Den upproriska dottern Joy spelas av Stephanie Hsu, hennes flickvän Becky av Tallie Medel. Familjen kompletteras av James Hong som Evelyns knarriga pappa. En betydande roll, i samtliga universa, spelas Jamie Lee Curtis – i ”vårt” universum är hon skattmas. I alla andra universa får hon göra saker hon aldrig förväntat sig att få göra på film, hon beskriver det som att få pricka av punkt efter punkt på sin Bucket List.

Sammanfattningsvis, det kommer att bli spännande att följa regissörsduons fortsatta utveckling. Med Everything Everywhere All at Once inte bara visar de att Swiss Army Man inte var en enstaka fullträff, de tar ett kliv till.

Och en sista parentes… språkligt är jag kanske konservativ, men jag föredrar ändelsen -a som plural till -um. Nog om detta. Se filmen om du ännu inte har gjort det.

2022
140 min

Publicerat i Filmer | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Paris When It Sizzles – Livat i Paris

Postat den 2022-10-04 av PeO
Maurice eller Philippe (Tony Curtis), Gabrielle Simpson (Audrey Hepburn) & Richard Benson (William Holden)

För filmnörden blir det här en film som är roligare än vad den egentligen är. Det är en metafilm som skojar med mediets och branschens genrer och företeelser.
Ramhistorien är att en alkoholiserad författare, Richard Benson (William Holden) har problem att få ihop det manus han har utlovat, och fått förskott på, till i övermorgon. 138 sidor som hittills fyllts med vare sig ord eller idéer. Till sin hjälp har han, via en skrivbyrå, anlitat en duktig maskinskriverska, Gabrielle Simpson (Audrey Hepburn), med erfarenhet av liknande uppdrag.

Gabrielle har nyss avslutat ett uppdrag hos nya vågen-regissören Roger Roussin. En väldigt avant-garde film, ”The Scrabble Game Will Not Take Place”, som handlar om en grupp människor på fest som bestämmer sig för att inte spela alfapet och går hem. Roger tycker att det enda viktiga att fånga på film är det som inte händer. Ja, där har vi ett för filmen typiskt skämt.

Benson påbörjar ett antal olika uppslag, som samtliga på något sätt kommer att inbegripa karaktärerna Gaby och Rick. Vi får se de olika uppslagen utspela sig, med Gabrielle och Richard i rollerna. Inledningen är densamma i flera versioner, Gaby sitter en uteservering på ett litet torg i Paris och väntar på sin date, en ung skådespelare. En sån där method actor som kliar sig, mumlar och pauserar så han förstör rytmen i författarens briljanta prosa. Maurice, eller Philippe, spelas underbart självupptaget av Tony Curtis. I en annan inledning ser vi Marlene Dietrich kliva ur en vit Bentley, men den idén skrotas eftersom Richard inte kan komma på någon fortsättning. I ytterligare ett cameouppträdande ser vi Mel Ferrer som Dr. Jekyll och Mr. Hyde. På ”riktigt” spelas producenten, som beställt filmen, överdådigt av Noël Coward. Filmen är en remake av Julien Duviviers La fête à Henriette (Fest i Paris) från 1952.

Regissören Richard Quine är utöver den här filmen kanske mest känd för The Prisoner of Zenda (1979), en av de filmer där Peter Sellers spelade flera olika karaktärer. Enligt uppgift var med den här typen av lätta komedier Quine fann sig mest tillrätta som regissör. I början av 50-talet regisserade han även några noir-filmer jag inte sett ännu, men baserat på tillgängliga omdömen verkade det vara med blandat resultat.

Som sagt, filmen blir roligare för en filmnörd. Är man enbart uppfödd på MCU eller liknade blockbusters, är jag inte säker på att man helt kan relatera till metaperspektivet. Själv tyckte jag om den. Det är kul att se om den sådär vart sjunde år för att få en spegel mot filmmediets utveckling.

1964
110 minuter

Publicerat i Filmer | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Vivre sa vie – Leva sitt liv (Jean-Luc Godard del 4)

Postat den 2022-10-02 av PeO
Nana Kleinfrankenheim (Anna Karina)

När filmen börjar är vi på ett café i Paris. Nana, spelad av Anna Karina, sitter med ryggen mor kameran och pratar med sin man Paul. Vi ser kaffemaskinen i bakgrunden, le patron sysslar med sitt. Kameran går över till Paul, även han filmad bakifrån. Medan samtalet fortsätter, kommer vi tillbaka till Nana. Filmen börjar lugnt, hela filmen har ett lugn som sedan aldrig bryts annat än högst tillfälligt. Men, det här, för att vara början av sextiotalet, nästan provocerande sättet att filma ett samtal, skapar en kontrast mot lugnet.

Filmen är uppdelad i tolv tablåer, isolerade och avslutade episoder, som skapar en sammanhängande kedja där vi följer Nana (Godard lär ha lånat namnet från Renoirs filmatisering av Zolas roman) från uppbrottet från Paul (och den lille sonen) till nedgången i ett liv i prostitution. Ungefär så här mycket visste jag innan jag såg filmen, men redan nu vill jag säga att jag blev överraskad. Jämfört med Godards tidigare filmer är tempot, genom kameraarbete och klippning, rejält nedskruvat. Rent estetisk, bildmässigt, tycker jag att den här filmen är på en helt annan nivå än de tidigare. Över hela filmen vilar ett lugn och någon märklig harmoni som står i skarp kontrast mot det allvarliga temat. Man får en känsla av oengagerad distans gentemot huvudpersonen, ungefär som om det var en dokumentär där regissören är fast besluten att inte bli emotionellt involverad i objektet. Nana är påtagligt närvarande i hela filmen, men eftersom vi i dialogen aldrig får mer än några enstaka ledtrådar till hennes inre, formas vår uppfattning utifrån hennes handlingar och synliga reaktioner.

I Une femme est une femme gavs Anna Karina ett stort utrymme, här dominerar hon fullständigt. I mångt och mycket verkar filmen vara ett utforskande av Anna Karina, minst lika mycket som berättandet av Nanas historia. Den ende, utöver Nana, som får något egentligt utrymme i filmen, är filosofen Brice Parain, som spelar sig själv både fysiskt och i repliker. Det har skrivits mycket om det filosofiska temat och grunderna i den här filmen, men jag är ingen filosof och avstår från kommentar. Lika välanalyserat är hur Vivre sa vie, och skildringen av Anna Karina, ska ses mot bakgrund av regissörens och aktrisens långt ifrån problemfria äktenskap. Någon har sagt att filmen är som en kärleksförklaring till Anna Karina, en kärlek Godard är oförmögen att uttrycka annat än genom kameralinsen. Den tolkningen köper jag.

I den här filmen har vi, med ett väldigt effektivt undantag, inga exempel på de närmast maniska hoppklippen från À bout de souffle. Kameraåkningar, panoreringar och zoomningar är balanserade och uppenbart välplanerade. Där Godard bryter mot de gängse normerna, är istället främst i bildkomposition, bildutsnitt och kameravinklar.
Exempelvis följs samtalet på caféet, i början av filmen, av flera alternativa varianter att – för sin tid – nydanande filma konversationer. Vi har fler scener där någon (eller båda) samtalspart(er)s ansikte är dolt, kamera som cirklar runt samtalet eller samtal med kontrahenterna delvis beskurna ut ur bildrutan; tekniker vi idag har vant oss vid, men som på sextiotalet bröt mot det traditionella.
Bruket av närbilder är omfattande i Vivre sa vie, inte minst för närgånget undersökande av huvudpersonens reaktioner och minspel, men även för att, både berättarmässigt och känslomässigt, effektivt betona detaljer. En närbild på ett bebyxat höftparti där torskens hand sticks ner i byxfickan för att plocka fram betalningen, blir påfallande stark – bara för att nämna ett exempel.

I en av de tidiga tablåerna sitter Nana på en biograf. Det är Dreyers La passion de Jeanne d’Arc som visas. Renée Falconetti (hennes namn anges oftast som Maria Falconetti, men hennes dotter anger i intervju att modern föredrog namnet Renée) i titelrollen presenterar där ett av filmhistoriens mest uttrycksfulla ansikten med ögon som talar direkt till oss, utan ord. Det finns ställen i Vivre sa vie där jag tycker att Anna Karina kommer i närheten.

Den vackra lilla melodislingan som återkommer i tablåerna är komponerad av Michel Legrand. Det här är en film jag gärna ser för de filmiskt estetiska och tekniska kvaliteterna, men samtidigt jobbig att se på grund av temat den behandlar. Jag behöver alltid lite ”ladda upp” innan jag ser om den, men har hittills aldrig ångrat mig efteråt.

1962
84 minuter

Publicerat i Filmer, Regissörer | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Barbarella

Postat den 2022-09-29 av PeO
Barbarella (Jane Fonda) och Durand Durand (Milo O’Shea)

Roger Vadim hade ett väldigt tydligt Modus Operandi.
1: Hitta en blond aktris, gärna av det yngre slaget.
2: Gifta sig med henne.
3: Skriv ett manus och regissera en film där hustrun lanseras som sexsymbol.
Det funkade bra med Brigitte Bardot och Et Dieu… créa la femme, lite sämre med Catherine Deneuve som räddades i tid av Jaques Demy och Les parapluies de Cherbourg. En som däremot åkte dit var Jane Fonda. Barbarella är hennes film.

Jag måste först som sist medge att jag trots allt och mot all logik tyckte om den här kultförklarade filmen, den är så urbota dum att man faller till föga. Men samtidigt är den så urbota dum att man inte orkar titta mer än 30 minuter i sträck, jag fick dela upp den på tre dagar. Gamla SciFi-rullar kan vara underhållande i sin töntighet. Barbarella är så medvetet töntig att det egentligen borde kännas fel.

Barbarella är en astronaut i en fjärran framtid som får i uppdrag av jordens president att spåra upp och återföra forskaren Durand Durand (spelas vansinnigt av Milo O’Shea, och ja, det var härifrån popgruppen fick sitt namn). På sin väg träffar hon ett antal udda individer, bland annat en bevingad varelse som presenteras som ”inte en ängel”, men därefter refereras till – och beskrivs av sig själv – som ängel. När hennes rymdskepp kraschlandar får hon hjälp av Professor Ping (Marcel Marceau, jag vet inte om han är dubbad eller om det verkligen är hans riktiga röst – i så fall den andra film där jag hört honom prata, den första var Mel Brooks Silent Movie). Hon träffar också David Hemmings i skepnad av den tämligen klantige revolutionsledaren Dildano och Ugo Tognazzi som prisjägaren Mark Hand. Klart det slutar bra, men det är helt ointressant. Det är ställt bortom all rimlig tvivel att syftet med hela filmen är att visa upp Jane Fonda i olika märkliga kreationer med skiftande grad av lätt- och avkläddhet.

Om man initialt har haft en förväntan på seriös SciFi, tas man snabbt ur villfarelsen så snart Barbarellas rymdskepp visas upp. Exteriört något som mest påminner om en plywoodkonstruktion från 80-talet på en kommunal lekplats. Invändigt är rymdskeppet helt klätt i röd plysch, ungefär som en parodi på raggarbil eller A-traktor, det är bara tärningen och doftgranen som saknas.

Prestationen i Barbarella kan knappast ha utgjort Jane Fondas stoltaste ögonblick som skådespelare. Hennes insats utgörs huvudsakligen av att springa omkring och se förvirrad ut (vilket inte är att förvåna med ett sådant manus), visserligen på ett väldigt charmigt sätt, men stort agerande är det inte. Med tanke på filmens ålder och kultstatus är det nästa lite skamset jag erkänner att det här var första gången jag såg den. Nu har jag sett den, jag lämnar Barbarella med ett leende, men känner ingen längtan att någonsin se den igen – nu är det gjort.

1968
95 min

Publicerat i Filmer | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Jeanne Dielman, 23, quai du commerce, 1080 Bruxelles

Postat den 2022-09-27 av PeO
Jeanne Dielman (Delphine Seyrig)

Det finns en kategori filmer som finns med på alla bästa- och ”måste ses”-listor, men vars blotta längd kräver viss uppladdning innan man verkligen sätter sig ner och tittar. Typexemplet är väl Claude Lanzmanns mäktiga dokumentär Shoah med sina nästan nio och en halv timmar (den fanns på SVT Play för ett drygt år sedan, jag hoppas den fick den publik den förtjänar). Vidare har vi Abel Gance med sin Napoleon vars speltid 5:30 ännu har trotsat mina peppningsförsök. Sedan finns ett koppel filmer som klockar in på runt tre och en halv timme som t.ex. Andrej Rubljov och Jeanne Dielmann…

Jeanne Dielman är en medelålders änka med en tonårig son. Hon lever en hemmafrus liv, dagens uppgifter utförs, närmast rituellt, tvångsmässigt, efter ett strikt schema. Det framgår inte om hon har någon änkepension efter maken att leva på, men hon har en stadig inkomst från prostitution i hemmet. Hon verkar ha en fast kundkrets, en kund om dagen avverkas medans potatisen står på spisen inför dagens middag. Pengarna lägger hon i soppskålen som pryder matbordet.

Filmen utspelas under tre konsekutiva dagar i Jeannes liv. Vi följer hur hon gör alla de saker som aldrig visas i andra filmer; diskar, brygger kaffe, går och handlar, dammar, lagar mat, tvättar sig sittande i badkaret som hon skrubbar rent efteråt. Allt sker i ett lugnt tempo, i realtid. Någon har räknat att filmen består av 223 klipp, det gör nästan en minut per klipp. Kameran är alltid fast, företrädesvis kortare brännvidder, alltså inga egentliga närbilder. Jeanne är inte alltid i bild, när hon t.ex. ska hämta ägget till paneringen, försvinner hon kort, kameran följer henne inte.
Jeanne Dielman… är en film som tar sig tid. Filmen är berättande, men de flesta håller nog med om det inte är så mycket handling. Men, utan felaktiga förväntningar är det en film man lätt dras in i. Meditativ, är ett adjektiv som faller sig naturligt för att beskriva tittarupplevelsen.

Men, saker är på väg att hända. Utan att tempot ändras, är Jeannes tillvaro på väg att vittra sönder. Vi ser det inte, men regissören Chantal Akerman berättar det – när Jeanne tar emot sin kund den andra dagen, får hon orgasm för första gången i sitt liv. Det första tecknet på att hon börjar tappa kontrollen är att potatisen har bränts vid. Hon måste gå ut och köpa ny potatis, som hon sedan, närmast zombieaktigt distanserat, skalar till den nu försenade middagen.
Morgonen efter, den tredje dagen, är hon fortfarande så omskakad att hon vaknar och går upp en timme för tidigt. Vi förstår att något är på tok när hon först tappar borsten på golvet när hon, som varje morgon, putsar sonens skor inför skoldagen. Efter frukostdisken tappar hon även en nydiskad sked på golvet, det är inte den Jeanne vi lärt känna. Det är först när hon, på sin dagliga inköpsrunda, ser att affärerna precis är på väg att öppna, som hon börjar inse sitt misstag. Nu har hon en timme som inte är schemalagd och som hon inte vet vad hon ska göra av. Hon växlar mellan att sitta apatisk, där vi nästan kan se hur ångesten börjar komma krypande, och att ägna sig åt mer eller mindre planlösa aktiviteter, närmast som överloppshandlingar. När hon sedan får en ny orgasm med den tredje dagens kund, brister det. Hon klarar inte av att inte ha kontrollen, hon sticker en sax i halsen på mannen. Filmen avslutas med en fem minuter lång tagning av den blodiga Jeanne, sittande i mörkret vid matbordet.

Hur denna film, om och med en hemmafru som utför sina dagliga göromål, kan vara så fängslande, beror till väldigt stor del på Delphine Seyrigs insats i titelrollen. Särskilt imponerande är hur hon, med små subtila skillnader i hållning, minspel och rörelser fångar Jeannes gradvisa förfall. Med en kvinnlig regissör och kvinnlig fotograf, betecknas Jeanne Dielman självfallet som en feministisk milstolpe. Det feministiska perspektivet bidrog starkt till att Seyrig, rejält etablerad, valde att acceptera en roll där regissören var en 25-årig långfilmsdebutant. Det finns en riktigt bra ”behind the scenes”-dokumentär från inspelningen. I denna ser vi flera tillfällen där Seyrig lotsar fram den unga Akerman till att konkretisera den tolkning regissören önskar. De kom senare att samarbeta i flera filmer fram till den kedjerökande Seyrigs för tidiga dör i lungcancer.
Jag känner mig inte kompetent att utveckla ytterligare tankar runt det feministiska perspektivet, men kan inte låta bli att undra om det inte kan ses rent allmänmänskligt också. Visst, det var unikt att ge en realistisk skildring av den vardag som gällde för just en majoritet av västvärldens kvinnor, men.. Hur många filmer har på samma sätt skildrat t.ex. en manlig industriarbetares eller kontorsslavs vardagsarbete – annat än rent dokumentärt eller som ett litet instick i en film där huvuddelen handlar om helt andra saker än själva arbetet. En meditativ skildring av vardagen. Jag ser i förlängningen en sådan film som Lucky (vilken jag tidigare skrivit om här).

Det här är en film för blivande filmvetare och -skapare att studera, här finns mycket att reflektera över. Diskussioner runt fotots rent tekniska aspekter, bildkomposition, relationen mellan olika delar av ett slutet område och mycket annat, får definitivt näring när man studerar den här filmen. Själv är jag väldigt glad över att äntligen ha sett den och placerar den, om inte på min personliga 100 bästa-lista, så väldigt nära. Jag kan nog tänka mig att jag ser om den någon gång för att bekräfta det intrycket. Annars är det en film där man i stora delar får tid att insupa alla detaljer, jag tror inte jag behöver se om den för att att upptäcka något jag missade den här gången.

1975
202 minuter

Publicerat i Filmer | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Modesty Blaise

Postat den 2022-09-26 av PeO
Sir Gerald Tarrant (Harry Andrews), Willie Garvin (Terence Stamp) och Modesty Blaise (Monica Vitti)

Filmatisering av seriehjältar är inget helt nytt påfund. Att filmatiseringarna möts av omfattande kritik är heller inget nytt. En av de mest flagrant filmiskt felrepresenterade seriekaraktärerna är utan tvekan Modesty Blaise, skapad av Peter O’Donnell. Efter en karriär som framgångsrik ledare för sin egen förbrytarorganisation, jagar hon numera riktigt fula skurkar. Ibland handlar hon på eget initiativ, ibland på uppdrag av Sir Gerald Tarrant, men alltid med stöd av sin trogne vapendragare Willie Garvin. Sir Gerald tillhör någon inte närmre specificerad brittisk underrättelseorganisation.

Modestys skapare Peter O’Donnell hade skrivit grundstoryn som omarbetades av Evan Jones till ett manus som regisserades av Joseph Losey. Peter O’Donnell hävdar att det bara fanns kvar en rad av hans råmanus i den slutliga versionen. Där har vi det grundläggande problemet med den här filmen.
Under förarbetet till inspelningen hade Goldfinger redan haft premiär, Thunderball låg i röret. Filmindustrin som ville rida på vågen, producerade egna storslagna agentfilmer eller parodier därpå. Modesty Blaise faller inom den senare kategorin. Samtidigt försökte man fånga upp popkonst, mode och andra yttringar av det gryende Swinging London. Resulatet blev vad som välvilligt kan beskrivas som ett rörigt samtidsdokument, där Modesty presenteras som popkonstikon.

Det är mycket som skulle ha kunnat fungera, eller fungerar ungefär. Storyn i sig själv, hade nog fungerat i en betydligt kortare film där man avstått från de parodiska momenten. Speciellt slutet, med en beduinkavalleriattack, är bara för mycket. Terence Stamp är en helt godkänd Willie Garvin, Harry Andrews passar bra som Sir Gerald. O’Donnels favorit i rollen som Willie var Michael Caine, som istället gjorde Alfie – en roll som rumskompisen Terence Stamp hade tackat nej till. Dirk Bogarde har definitivt en fallenhet för skurkroller, men här blir det inte bra – främst för att Gabriel är så fullständigt felskriven. Monica Vitti i titelrollen är stundtals OK, men bara stundtals. Många vittnar också om att det inte var lätt att samarbeta med Vitti under inspelningen. Joseph Losey visar prov på bra bildsinne, filmen bjuder på många slående miljöer och bilder, men… Jag har inte sett särskilt många av Loseys filmer, men av det jag sett uppfattar jag honom inte som det självklara valet som regissör till en agentparodi. (Annars rekommenderar jag gärna The Servant där vi ser Dirk Bogarde i en av sina starkaste roller, regisserad av just Joseph Losey. Definitivt ingen komedi…) Att lägga in musiknummer i handlingen är bara så fel, så fel, men det värsta återstår (och då menar jag inte att Modesty är blondin och Willie mörkhårig)… Modesty och Willie romantiskt involverade med varandra. Helgerån.

Som väntat blev filmen ingen succé när den släpptes. Med lite god vilja kan man hävda att den genomgått viss omvärdering sedan premiären, men att som vissa, kalla den kultfilm, är nog tämligen överdrivet. Intressant som tidsdokument, men inget som gör en trogen läsare av 70- och 80-talens Agent X9 överdrivet lycklig.

1966
95 minuter

Publicerat i Filmer | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Une femme est une femme – En kvinna är en kvinna (Jean-Luc Godard del 3)

Postat den 2022-09-23 av PeO
Émile Récamier (Jean-Claude Brialy), Alfred Lubitsch (Jean-Paul Belmondo) & Angela (Anna Karina)

Historien kretsar runt strippan Angela (Anna Karina). Tänk en källarlokal som gjorts om till temporär gymnastiksal för en mellanstadieskola. Tänk sedan att något händer som gör att den temporära gymnastiksalen måste tjäna som matsal för samma mellanstadieskola. Ungefär så exklusiv är strippklubben där Angela har sin dagliga gärning.
Hon vill ha barn, men det vill inte pojkvännen Émile (Jean-Claude Brialy). Jean-Claudes bästa vän Alfred (Jean-Paul Belmondo) skulle däremot inte ha något emot att bli pappa till ett barn med Angela.

Efter att ha vädrat sin beundran över två amerikanska filmgenres, gangsterfilmen i À bout de souffle och agentthrillern i Le petit soldat, var det så dags för Godard att ge sig i kast med den musikaliska komedin. Godards (och de flesta andra nya vågen-filmskaparnas) kärlek till filmen hade väckts av produkterna från Hollywood. Runt tiden för den nya franska vågen var Hollywood rejält på dekis. Dels på grund av televisionens genombrott, dels på grund av studiosystemets död. De stora studiorna hade inte bara kadrar av kontraktsbundna skådespelare och filmskapare, de hade också sina egna distributions- och biografkedjor – som inte befattade sig med konkurrenters alster. Ett domstolsbeslut att detta innebar brott mot antitrustlagarna, gjorde slut på den affärsmodellen. Utan garantier att filmerna verkligen skulle hitta publik på de egna biograferna, vågade man inte – mot bakgrund av konkurrensen från TV – producera lika många filmer längre. Långtidskontrakten avslutades, de filmer som trots allt spelades in var ofta större produktioner med större budget. Skådespelare, regissörer och finansiärer sökte sig i början av 60-talet mot Europa där de nya filmskaparna i Frankrike, Italien och Storbritannien hade blåst nytt liv i filmkonsten (Tyskland låg lite efter, namn som Herzog, Sclöndorff och Fassbinder kom igång först framemot skiftet mot 70-talet). Det är lite ironiskt att de unga franska filmskaparna, inspirerade av amerikansk film och nästan med förakt för de senaste decenniernas inhemska filmer, lyckades gjuta friskt blod i konstarten med filmer som definitivt bröt mot Hollywoods traditionella mönster. Detsamma gäller den brittiska diskbänksrealismen (som i och för sig var väldigt annorlunda mot franska nya vågen; ny brittisk film baserades oftast på pjäser eller romaner). Slut på parentes. Och för tydlighetens skull, det var inga amerikanska pengar bakom Une femme est une femme, amerikanerna hade inte kommit riktigt ännu…

Godard hade hittat en lägenhet som var perfekt som bostad åt Angela och Èmile. Det par som bebodde lägenheten i verkligheten backade dock ur på ett sent stadium. Istället för att leta upp en ny, gick det fortare att bygga upp en identisk lägenhet i studio. Eftersom Godard hävdade att kameran ska skildra verkligheten, inte skapa den, insisterade han på att alla väggar skulle hållas intakta. Inga väggar fick därför flyttas för att underlätta filmningen. Godard gick t.o.m. så långt att han låste studion (med den enda nyckeln) under nätterna för att filmteamet inte skulle ha en chans att, i syfte att underlätta inspelningen, manipulera den uppbyggda lägenheten.

Speciellt strippklubben bär omisskännliga spår av Bernard Eveins hand. Han kom senare att samarbeta med Jacques Demy. Släktskapet med produktionsdesignen i Les parapluies de Cherbourg och Les demoiselles de Rochefort kan anas i strippklubben.
Musiken skrevs av en annan blivande Demykollaboratör, Michel Legrand. Tyvärr får inte hans musik samma spelrum som i Demys filmer. När Godard gör en musical, är det musical på Godards villkor. Det förekommer sång och musik i filmen, enstaka gånger samtidigt. Det är ofta musik som bakgrund, ganska hög sådan, men den kan plötsligt klippas för att man ska kunna höra t.ex. fotstegen då Angela går runt i lägenheten, bara för att fortsätta (musiken alltså) när hon kommit fram till spisen. Det blir onekligen lite ryckigt, ungefär som klippningen i À bout de souffle. Angela sjunger till (ibland) musik under sin striptease, men det är oklart om musiken kommer från bandspelaren hon just startat eller från pianisten som sitter och klinkar vid sitt piano.

När Godard gör en komedi, är det komedi på Godards villkor. Även om det nog måste sägas vara en av Godards lättsammaste filmer, är det inte särskilt mycket komedi enligt gängse normer. Det jag finner mest roande i filmen är de referenser till andra nya vågen-filmer regissören har godheten att sprida, samt några tillfällen då fjärde väggen rivs. Vid ett tillfälle ber Alfred vännerna att skynda på, att komma till saken, À bout de souffle går på TV ikväll och han vill inte missa den – varpå Belmondo vänder sig mot kameran och blinkar åt publiken. Jag tycker också om att Jeanne Moreau har en cameoroll, hon står med ryggen mot kameran vid en bardisk där Alfred pratar i telefon. När han lägger på, vänder hon sig om, Belmondo frågar hur det går med Jules och Jim – som ännu inte hade haft premiär.

Anna Karina får mycket utrymme i den här filmen. Rollen som Angela gav henne en silverbjörn i Berlin. Generellt tycker jag att det är en väldigt lättsam film för att vara Godard, men inget man ska se om man vill ha en klassiskt musikalisk komedi. Vill man se den för att kunna pricka av ytterligare en Godard från listan, ska man inte tveka, men det är inte komiken som gör den sevärd. Men, lite roligt är det ju att Jean-Paul Belmondos karaktär heter Lubitsch i efternamn…

1961
84 minuter

Publicerat i Filmer, Regissörer | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Le petit soldat – Den lille soldaten (Jean-Luc Godard del 2)

Postat den 2022-09-18 av PeO
Bruno Forestier (Michel Subor) och Veronica Dreyer (Anna Karina)

Godards andra film spelades in 1960, men släpptes inte av den franska censuren förrän 1963 – när Une femme est une femme och Vivre sa vie redan hade premiärvisats.
Fortfarande influerad av amerikanska filmer och genrer, följer han upp den föregående gangsterfilmen med en agentfilm, agentfilm åtminstone till den yttre handlingen. Bakom ytan hittar vi, mot bakgrund av kriget i Algeriet, Godards första politiska film. Le petit soldat utspelas i Genève, men speglar ändå konflikten i – och runt – Algeriet. Att en film som visar tortyrscener, låter hjälten vara desertör och, kanske inte minst, antyder att Frankrike kommer att förlora kriget, skulle få problem med censuren är kanske inte oändligt överraskande.

Bruno Forestier (Michel Subor) är en 26-årig desertör från den franska armén. Han lever nu i Schweiz och har funnit en fristad som agent/hit man för en privatfinansierad anti-terroriststyrka – en vacker eufemism för högerterroristorganisation. Han träffar en ung ryska, Veronica Dreyer (Anna Karina), ungefär samtidigt som hans organisation börjar misstänka honom för att vara dubbelagent – detta eftersom han plötslig nekar att utföra det mord han blivit beordrad. Han försöker balansera den spirande kärlekshistorien mot det uppenbara hot han lever under, men finner situationen ohållbar och försöker fly till Brasilien. Han hinner inte ens till Zürich innan han blir infångad, men inte av sina misstänksamma kollegor. I händerna på maoistiska algeriska agenter torteras han, men håller tyst. Egentligen vet han inte varför han håller tyst. Under fångenskapen inser han att Veronica arbetar för motståndarsidan.
Han lyckas fly genom att kasta sig ut genom ett fönster – lyckligtvis inte högre än andra våningen. Han gömmer sig hos Veronica, de ska tillsammans försöka ta sig till Brasilien. I utbyte mot två förfalskade diplomatpass, åtar han sig att utföra det tidigare beordrade mordet. Ungefär samtidigt som ordern effektueras, kidnappas och mördas Veronica av Brunos kollegor.

Väldigt stort utrymme ges åt huvudpersonens inre (företrädesvis; frekvent låter Godard huvudpersonen kommentera ur berättarperspektiv) och utsagda reflektioner över sina ideal, sina motiv eller brist därav. Filmen börjar med att han som berättare säger att Min tid att agera är förbi nu. Jag är äldre. Nu är det dags att reflektera. Att han inte vill utföra det beordrade mordet beror inte på något förräderi eller plötsliga samvetskval. Han söker en medveten passivitet, i hopp om att finna sig själv. Han helt enkelt inte känner för att mörda, han har viktigare saker att fundera på. Det återkommer flera gånger att han inte vet varför han handlar som han gör, varför han teg under tortyren, för att ta ett exempel. Ytterligare på temat bristande ideal.. I ett samtal, mellan Bruno och Veronica, säger hon att fransmännen drevs av ideal när de kämpade mot nazisterna under kriget, i kampen mot algerierna finns inga ideal, därför kommer Frankrike att förlora.

I den här filmen samarbetar Godard för första gången med Anna Karina. De gifte sig året efter inspelningen, hon kom därefter att spela betydande roller i flera följande Godard-filmer. En annan ”första gången”-detalj (med reservation för att jag kan ha missat något i À bout de souffle), återkommande i flera av Godards filmer, är att en av karaktärerna bär ett betydande namn från filmhistorien. Här heter den kvinnliga huvudrollen Dreyer i efternamn.

Från À bout de souffle känner vi igen den handhållna kameran, de ibland något klaustrofobiska scenerna och de abrupta övergångarna mellan scener. Däremot är filmen klippt i ett betydligt lugnare tempo inom scenerna. Vad vi inte såg i den förgående filmen är däremot några ganska tvära hopp i kronologin, både framåt och bakåt.

När filmen slutligen släpptes var Algeriet redan självständigt, ämnet var något publiken hade lagt bakom sig och ville glömma. Kritiken var tämligen ljummen, i vissa fall rent aggressiv – med de hårdaste angreppen från vänstern. Filmen blev heller ingen publiksuccé. För att vara en av Godards tidiga filmer, har Le petit soldat gjort ett tämligen grunt avtryck i filmhistorien. Om filmen hade släppts redan 1960, i det då rådande samhällsklimatet, kunde den istället ha kunnat bli ett av regissörens mest kontroversiella alster.
Vilket jag antytt redan i inlägget om Godards första film, har jag svårt för politiseringen i senare delar av Godards produktion. Den stör mig inte i den filmen, den finns i ett sammanhang, blir inte ett självändamål. Trots detta är det inte någon av mina favoriter bland Godards tidiga produktion. Min huvudsakliga behållning av filmen är en av Brunos repliker under ett av de tidiga mötena med Veronica; ”Fotografi är sanningen… och film är sanningen 24 gånger per sekund.” Vilket mycket väl kan stå som en programförklaring för Godards karriär.

1960 (1963)
88 min

Publicerat i Filmer, Regissörer | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar